Under fredagen intog Svart Ridå scenen på Blekingska som en del av sin Aponia-tour. Trots en ojämn publik visade trion att de är avsedda för något större.
Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Klubb Indigos scen är dränkt i det gula ljus som blivit synonymt med bandet Svart Ridå. När trion kommer upp på scen möter de en jublande publik och inleder kvällen med ”Slit ut min själ”. Redan första versen skvallrar om den imponerande kvalitéten bandet kommer att erbjuda. I början av konserten är det svårt att få en skymt av bandet, folk håller hårt i sina platser och nästan alla verkar kunna refrängen.
Det hyllade bandet Svart Ridå startades i Ronneby. Då var det en duo bestående av Moa Swanström och Tuva Gustavsson, men med det senaste tillskottet Kajsa Westergren blev bandet en trio. Bandet debuterade 2022 med EP:n 18 Minuter Av Ditt Liv och är nu på turné för att marknadsföra sitt andra album, Aponia. Trots sin korta karriär har Svart Ridå hunnit vara förband till större artister som Junior Brielle och The soundtrack of our lives. Våren 2025 turnerade de dessutom med Markus Krunegård under hans Tour de Bastard.
Trions gitarrdrivna indierock tillsammans med Tuva Gustavssons nästan hypnotiska röst blir en fullträff och bandet känns självklara på scenen. De framstår rentav som respektingivande. Något som bevisas i mitten av konserten när gitarristen Moa Swanströmer ska testa hur mycket makt hon har över publiken.
– Om jag hade bett er att sätta er ner, hade ni gjort det då?
Sagt och gjort. Publiken sätter sig ner på golvet. För de flesta sker det för att Moa bad oss om det, för andra eftersom rädslan att vara den sista kvar att stå upp börjar komma ikapp.
Trots bandets höga nivå kändes konserten inte fulländad. Boven i dramat var den oengagerade publiken. Ju längre konserten fortgick desto mer uppenbart blev det: Svart Ridå är avsedd för något mycket större än Klubb Indigos scen, eller åtminstone för något mer än kvällens stundtals trötta publik. Dansen påminde om den på Kents återföreningskonserter och lite för ofta kunde sorlet av överförfriskade studenters konversationer eka över musiken.
Men vid slutet av spelningen vänder allt. När gruppen börjar spela låten ”Om du var här” utbrister publiken i allsång. Under Kent-covern når publiken äntligen ett engagemang som är värdigt Svart Ridå.
Trots sin unga karriär är Svart Ridås identitet och musikaliska skicklighet tydlig. Deras spelning på Blekingska nationen lämnar mig med känslan av att jag precis bevittnat början på något betydligt större.
