Vissa album känns som en berättelse, med en början, en mitt och slut. De gemensamma nämnarna för albumen som Lundagård utser till årets bästa är deras nyskapande och originalitet, men också deras lyssnarvänlighet.
Nektar: Om du behöver mig
2025 kommer gå till historien som året då Nektar fick sitt stora genombrott. Från att varit ett klassiskt GBG-baserat underground-band har de snabbt gått över till att spelas flitigt på P3. Hits som ”Faller” och ”November” blir lättillgänglig indierock, som lyckas behålla sin opolerade karaktär. Äktheten är kvar men har förfinats i ett band där Kent-influenserna är glasklara. Spelningen de genomförde på Blekingska (nationen som lyckas fånga artister precis innan de slår i mainstream-sfären), indikerar en stadig väg uppåt. Fansen kan bara hoppas att ljuset inte brinner i båda ändar.
Rosalía: LUX
Att Rosalía skulle komma att bli vår generations största spansktalande kvinnliga artist kunde man ana redan i hennes samarbete med The Weekend för ett par år sedan. The Weekend har svalnat, men Rosalías nyskapande Flamencoton och hatiska vals om ett oförskämt ex är större än någonsin. Både låtar som ”Berghain”, ”La Perla” och ”Reliquia” känns märkligt nischade och udda, men har ändå lyckats bli flitigt spelade i radio och på Spotify med mellan 50 och 100 miljoner spelningar vardera. Sångrösten har hon haft länge, men med denna plattan blev även hennes nyskapande ådra tydlig. Rosalía är här för att stanna.
Boko Yout: GUSTO
Det svenska afro-grungebandet Boko Yout har gjort ett par av årets bästa livespelningar. Med moshpits och skrän har bandet normaliserat den kollektiva psykosen – allt kan hända på en Boko Yout-konsert. Debutalbumet sätter tonen för ett musikaliskt, märkligt och divigt band som har goda förutsättningar för att bli Sveriges nästa exportstjärna i alternativa kretsar. Trots det genomgående experimentella soundet är musiken oväntat lättlyssnad med en svängighet och power som får dig att vilja ha mer. ”IMAGINE” biter sig kvar mest, men på livescenen är ”9-2-5” och ”GUSTO” fullkomligt oslagbara. Sångarens persona är rent magisk och visar på en obeskrivbar märklighet, känslighet och ren urkraft.
De åtta bästa låtarna
Efter att ha satt oss ner för att värdera årets musik har vi insett att det fanns alldeles för många för att få plats i en uppräkning av bara tre album. Så här kommer ett hopplock av låtar som vi fastnat för lite extra i år.
Robyn: ”Dopamine”
Robyns senaste singel slog ner som en blixt från klar himmel och gör med en precis vad en Robyn-dänga bör göra: skapar perfekt atmosfär för en dansfokuserad klubbkväll med vännerna.
Cleo: ”pew pew pew”
Att genrebestämma denna låt är nästintill omöjligt. Peppig-epa-dunk med punkig text är nog det närmaste man kan komma. Med låtraden ”enda drip jag har, urinläckage” borde låten nominerats till P3 guld för årets låtcitat, men det priset är tyvärr kasserat inför årets gala.
Dina Ögon: ”I skydd av mörkret”
Ännu en tolkning av Eldkvarns låt från slutet av 80-talet har i år fått en revival efter att Jakob Hellman satte tonen för ett par år sedan. Denna gången ligger drömmiga Dina Ögon bakom. Med starka trummor redan i första versen blir lyssnaren hastigt indragen i en svängig och rytmisk version av den melankoliska originallåten.
Addison Rae: ”Fame is a gun”
Årets bästa ”gå runt på stan som en diva”-låt. Popig och med ett tydligt beat som gör världen till din catwalk.
Svart Ridå: ”Slit Ut Min Själ”
Det kaxiga Malmöbandet som med varje nytt släpp får fler lyssnare har med denna låt lyckats karva in sig på den mörka indierock-scenen. Älskar du gitarr, rock och melankoliska texter? Då älskar du Svart Ridå.
Anna von Hausswolff, Ethel Cain: ”Aging Young Women”
Den som varit ett fan av Hausswolff sedan den ikoniska orgeldängan ”Mountains Crave” kan glädja sig år att att hennes nya ”Aging Young Women” lyckats bli en megahit i P3. Samarbetet med Ethel Cain innehåller allt man inte visste att man behövde, där rösterna skapar en melankolisk symfoni och en melodramatisk melodi.
