Varför föds det så få barn? För dålig välfärd säger vänstern, för få hemmafruar tycker Ungsvenskarna. Lundagårds politiska krönikör Ella Ward tror att vår tids extrema individualism har något med saken att göra.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Barnafödandet minskar och i tidstypisk anda duggar killgissningarna tätt. Att ingen faktiskt vet varför är en politisk gåva snarare än ett problem – alla som vill får vara med och ompaketera sina egna värderingar till uppenbara lösningar på vad som kallats en tyst välfärdskris. Grön Ungdom vill ha fler invandrare, Ungsvenskarna vill ha fler hemmafruar. Vem kunde ha anat?!
Att hitta orsaker som passar ens önskade lösningar är en populär ideologisk fälla – mycket skönare att falla ner där än att utsätta samhället för självrannsakan. Det skulle kunna bli jobbigt, kräva att tänka sig in i andras perspektiv. Två saker vi undviker mer än någonsin. I en krönika om föräldraskap skriver Kristofer Ahlström “Det första man lär sig som förälder är uttrycket ‘Det krävs en by för att uppfostra ett barn’; det andra är att man inte har någon by.”
Är vi för upptagna med oss själva för att orka upprätthålla byarna? Är det också för jobbigt för den sköra samtidsmänniskan? I ett samhälle där individens självförverkligande går före allt blir väl byn det första offret.
Varken osjälviskheten som sociala relationer ibland kräver eller den emotionella sårbarhet som föräldraskap innebär är kompatibelt vår ängsliga generations besatthet av egocentrerad självhjälp. Typ tio miljoner tjejer på TikTok förklarar hur viktigt det är att skydda sin inre frid till varje pris, det skrivs böcker om hur man gör det och alla pratar om vikten av att markera sina gränser i alla former av relationer.
Att sätta gränser är såklart viktigt, men det ska göras med måtta. I dag låter vi det innebära allt från att överge planer så fort ens “sociala batteri tar slut” till att tacka nej när någon föreslår ett umgänge som på något sätt riskerar att bli lite obekvämt. Sen sitter man själv i soffan en fredagskväll och undrar varför man är ensam. Så man går till en psykolog som säger att man ska respektera sig själv och ha ”boundaries”. Inte undra på att vi ser minskat festande, hög isolering bland unga och bortblåsta byar.
Värderingsskiftet är brett och det missgynnar familjebildning. Det har blivit okej – coolt till och med, att vara självisk, att inte pusha sig, att inte ta risker. Låter du dig övertalas att gå ut när du är trött så är du en people pleaser.
Eller så är du en god bybo, som vet att nästa gång är det du som haft en skitdag och behöver uppmuntran.
På engelska har fenomenet kallats convenience culture, och ingenting är väl särskilt convenient med att skaffa barn. Du måste träffa någon, kompromissa i en relation, pröjsa två miljoner spänn och så ska du ta hand om barnet också. Men det får du göra själv, för dina bybor sitter hemma och respekterar sina gränser. Nej herregud palla, så mycket bekvämare att scrolla reels i soffan och kalla det för självrespekt.
