Vi har hört, läst och sett det förut. Manifestet som spreds i Lund innehåller bara gammalt hederligt kvinnoförakt, något vi redan har en social och litterär kulturkanon med mer välformulerade exempel på.
I vardagen är sexism sedan länge rätt förutsägbar. Det är enformigt, mer långtråkigt än upprörande, med männen som personligen vill godkänna kvinnors musiksmak, sportintressen och favoritfilmer. Männen som försvarar könsroller genom att kalla kulturella normer för biologiskt förutbestämda. Männen som likställer kvinnor med djur och rankar dem baserat på liggbarhet.
En orättvis jämförelse, kanske, mellan något som kan vara småprat i god tro och uppenbara former av sexism. Men handlingarna befinner sig inte på varsin sida om en fast gräns, utan på ett spektrum av beteenden och kulturella uttryck.
För det är just genom kulturen som föreställningarna lever vidare som längst, eftersom de rör moraliska gråzoner utom räckhåll för juridik och politik. Normerna introduceras redan i barndomens sagor, där protagonisten antingen är en hjälplös skönhet eller heroisk rebell beroende på sitt kön. Narrativet växer upp med läsaren, och leder till tendensen att både infantilisera och sexualisera kvinnliga karaktärer medan männens handlingar tolkas utifrån moralisk relativism. I kärnan finns en ovillkorlig vilja att förstå, ursäkta eller rent av rationalisera vad män gör. Det är en logik som å ena sidan har lett till litterära mästerverk som Brott Och Straff, men som å andra sidan gjort tolvåriga Dolores i Lolita till en populärkulturell symbol för förförelse.
För någonstans måste skulden placeras, och när författaren lämnar ett alltför brett tolkningsutrymme är det genom bokklubbarna som denna kulturella status quo överlever.
Samma kultur har även haft verkliga konsekvenser genom hemsidan som räknade ner till Natalie Portmans 18-årsdag. Likaså syntes den i uppståndelsen kring Billie Eilishs kropp när hon, efter år av att medvetet bära lössittande kläder i offentligheten, fotograferades i ett tajt linne av en paparazzi. För att inte tala om vittnesmålen från skådespelerskor som Florence Pugh, Emilia Clarke och Blake Lively om hur den tydligt könskodade rädslan att uppfattas som alltför krävande leder till orimliga arbetsvillkor. För att undvika den banala men karriärdödande stämpeln ”diva” finns inget annat val än att genomlida obekväma sexscener, objektifierande kameravinklar och låga löner tills en manlig kollega säger ifrån.
Förs mönstren på tal är det en överreaktion, generalisering eller helt enkelt ”not that deep”. Men sambanden finns, och de är hämtade ur en världsbild där sex är en transaktion och kvinnor är objekt. Synsättet är lika föråldrat som barnsligt: Klart att prinsessan som räddats från draken ska gifta sig med riddaren som dräpte den. Heterosexuella mäns dejtingliv blir därmed ett evigt nollsummespel där mellanmänskliga relationer förvrängs till en kamp om priserna.
Inte konstigt att det kulturella sammanhanget kan frambringa något som Ars Ludendi Universitaria. Rötäggen är trots allt fabriksproducerade.
Vem som kom på att genom långsiktig statistik avgöra ”priset” på sina ligg är ointressant. Varför han gjorde det borde en psykolog utreda. Att det hamnade i ett manifest menat för killar i allmänhet är skrämmande, men knappast förvånande med tanke på hur samma kvinnosyn ständigt tar form i såväl populär- som finkultur.
Någon valde att slösa papper och energi som kunde ha gått till en C-uppsats på att istället försöka återuppfinna sitt kulturellt nedärvda kvinnohat genom grundskolematematik och metaforer om proteinpulver. Så se manifestet för vad det är: Plagierade idéer som författaren bara vågar vara en anonym ambassadör för.
