Det är dags för årets första Studentafton med ingen mindre än Fredrik Skavlan: Medie-ikon och, enligt Studentafton, ”Sveriges kändaste norrman”. Han berättar om sin karriär, att han finns med i Jeffrey Epsteins filer och om Sveriges medielandskap.
Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Foajén på Grand Hotel är full av minglande studenter och kön till baren ringlar sig lång. Som om det inte vore nog med självaste Skavlan är det Martin Wicklin, ännu en mediejätte, som modererar kvällens samtal Martin Wicklin är en prisbelönt journalist med ett långt CV inom branschen, men är kanske mest känd som programledare för Söndagsintervjun i P1.
Strax efter klockan sju kliver Simon Bernstone, Studentaftons förman, upp på scenen. Han är ett bekant ansikte som jag numera förknippar med prestigefulla gäster och viktiga debatter. Att se förmannen påminner om att titta på öppningsvinjetten till ens favoritserie – det är familjärt och förväntansfullt
Skavlan säger att han blir rörd av arrangörens introduktion när han sätter sig i den röda läderfåtöljen. Något som slår mig är att han är otroligt ödmjuk och att han, trots sina stora framgångar, har kvar fötterna på jorden. Martin Wicklin börjar med att fråga om hur medielandskapet har förändrats under Skavlans långa karriär.
under Fredrik Skavlans karriär.
Foto: Bim Hellström
– Medier har gått från broadcast till streaming och vi kan inte längre ta publiken för given, berättar Skavlan.
Han fortsätter med att berätta hur hans aktuella program, Skavlan och Sverige, kom till. SVT hade länge försökt skapa ett debattprogram men inte lyckats få till det. När Skavlan blev tillfrågad om att delta var det inte självklart att han skulle tacka ja.
– Det kändes som ett självmordsuppdrag. De offentliga samtalen i Sverige är infekterade. Man straffas innan man tänkt färdigt, berättar Skavlan.
Med glimten i ögat liknar Skavlan Sverige vid en hund med stor, fluffig päls – men när man rakar den finns det inget kvar. Han tycker att Sverige har en stormakts-självbild.
– Precis som att Norge har en godhets-självbild. Inte så mycket den här veckan dock, säger Skavlan och anspelar på de pågående skandalerna inom det norska kungahuset.
Han berättar själv att han inte har något emot kungligheterna personligen, men att han inte tror på att makt ska gå i arv.
– Kan du säga det som public service-person? Det skulle inte jag gjort, säger Martin Wicklin och skrattar till.
Både Skavlan och Martin Wicklin jobbar inom public service och har program på bästa sändningstid – något som är få förunnat med dagens nedskärningar inom media och den tuffa arbetsmarknaden för journalister.
– Vi är båda väldigt privilegierade när det kommer till våra jobb och ska inte klaga över dem, säger Skavlan.
Att sitta uppe på läktaren bredvid andra aspirerande journalister och recensera två personer som lyckats inom branschen känns både inspirerande och lite meta. Men Skavlans väg till tv-rutan har inte varit spikrak.
Som ung drömde han om att bli konstnär. Han flög till London och gjorde ett inträdesprov på Central Saint Martins College of Art, men kom inte in. Han gav upp direkt. Han skulle även söka till en teaterskola i Oslo, men antagningsprocessen kändes för komplicerad, så han gav upp även då.
Att sluta försöka är något som Martin Wicklin anmärker på. Wicklin frågar om Skavlans sex barn var något han själv initierade.
– Ja, det var det faktiskt, säger Skavlan.
Efter att Skavlans pappa gick bort blev han besatt av att skaffa egna barn, och han blev pappa för första gången när han var 23 år gammal. Numera är han både flerbarnspappa och har barnbarn.
Enligt Skavlan är nyckeln i intervjuteknik att säga ”ja”. Det är i de oväntade situationerna som de bästa samtalen uppstår.
– Man ska säga ”ja” till allt, förutom en middagsbjudning hos Jeffrey Epstein kanske, skämtar han.
Det är faktiskt så att Skavlan själv finns med i Jeffrey Epsteins filer. Han berättar att han blev livrädd när han fick reda på det, men att han är trygg med att de aldrig haft någon kontakt. Det var när Skavlan letade efter personer att intervjua i New York som hans team kontaktade framgångsrika svenskar och norrmän som bodde där för att se om de hade några kontakter. På så sätt kom Skavlans namn med i ett mejl, men det var inget mer än så.
Under publikens frågor ställs frågan som alla undrar: Har Skavlan någon gäst han ångrar?
– Ja! Det händer rätt ofta. Ibland är de svagare intervjupersoner än jag hade trott redan i första minuten, säger Skavlan.
När det gäller vem Skavlans drömgäst är så uppger han sig inte ha någon sådan. Han berättar att han bara gör sitt jobb.
Efter en blandning av analyser och personliga anekdoter lider kvällen mot sitt slut. Trots att båda gäster klagat över det sura rödvinet så är ännu en lyckad afton avklarad. Och när applåderna kommer så sveper Martin Wicklin sin sista klunk.
