Den mångfaldigt oscarsnominerade filmen Marty Supreme hade Sverigepremiär i fredags. Inför premiären har Lundagårds Daniela Vásquez Astudillo sett filmen av Josh Sadie.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
I Josh Safdies nya film Marty Supreme berättas pingisaspiranten Marty Mausers (Timothée Chalamet) historia, utan ekonomiska medel försöker han slå sig fram i sportens värld. Vi får också stifta bekantskap med hans gamla vän och tillika älskare Rachel (Odessa A’zion) och den äldre, sofistikerade skådespelerskan Kay Stone (Gwyneth Paltrow). Skådespelarinsatserna är starka hos båda två: A’zion förkroppsligar desperationen som kommer med absolut lojalitet och Paltrow lyckas vara både elegant och avdankad. Chalamet själv väcker sådan avsmak att jag inte kan säga annat än att han lyckas strålande med sin porträttering av den egocentriska huvudpersonen. Hans sju år av träning för att bemästra bordtennis inför filmen kan mycket väl belönas med en Oscarstatyett senare i vår.
Från första stund är filmen genomtänkt, vacker och följer en tydlig röd tråd. Den mörka humorn ligger som ett täcke över kaoset och besvikelsen som huvudkaraktären Marty Mauser (Chalamet) lämnar efter sig. Hans relationer förstörs en efter den andra i hans ständiga jakt på pengar och ära. Även artisten Tyler Okanwa, mer känd under artistnamnet Tyler, the Creator, spelar en viktig biroll som Wally där särskilt den komiska tajmingen och kroppsspråket sitter.
Scenografin är vacker och filmens varma färgskala är väl vald då den skapar en trovärdig 50-tals atmosfär. Musiken upplevs som perfekt matchad till filmens visuella dimension, speciellt de komiska delarna förstärks av låtvalen. Att använda Alphavilles Forever Young under en intim scen som också leder till en oplanerad graviditet känns lika delar konstnärligt som ironiskt.
Filmen är en bra bit över två timmar lång, och det märks. Trots detta bibehålls spänningen under hela handlingens förlopp. Som tittare sitter man spänd under de många autentiska pingismatcherna. Även filmens starka humor skapar en härlig rytm och motverkar segheten som stundtals infinner sig. Ett inslag som vinner många skratt av publiken är one-linern ”I love you”, som sägs under/efter varje gräl mellan Marty Mauser och diverse biroller. Mitt under konfliktens hetta eller precis när de sista orden spottats ut utbyts en arg men sanningsenlig ömhetsbetygelse: Som en påminnelse om den kärlek som egentligen finns mellan karaktärerna. Publiken kan inte göra annat än att skratta åt ironin.
Marty Mausers självförvållade misär ligger som en klump i magen filmen igenom, men på riktigt Hollywood-manér kommer sensmoralen krypande under de sista minuterna. Förutsägbarheten i detta slut är den enda del i filmen som är överflödig då det underminerar den melankoli och ångest som filmen i övrigt lyckas frammana. Misären ligger annars precis på gränsen till att äta upp publiken, men humorn och skådespelarinsatserna håller tittarna på tårna och förhindrar att filmen faller över i det outhärdliga. I sin helhet är Marty Supreme en filmupplevelse utöver det vanliga.
