Mer än tre veckor har gått sedan Lundagård rapporterade om sexmanifestet som cirkulerat bland Lundastudenter – en nyhet som skakade studentvärlden. Men vad har ändrats? Lundagård har samlat representanter från hela studentlivet för att få svar på frågan.
Drygt tre veckor har gått sedan Lundagård rapporterade om ett sexmanifestet som cirkulerat bland Lundastudenter. Nyheten om manifestet har väckt starka reaktioner runt om i Sverige – men har något ändrats i studentlivet? Lundagård har samlat representanter från studentorganisationer, nationer och universitetsledningen för att prata om reaktioner såväl som konsekvenser av nyheten.
kurage och karaktär vid Lunds universitet. Foto:
Charlotte Carlberg Bärg.
Sexmanifestet är ett 42 sidor långt, osignerat dokument som spridits bland studenter och som riktar sig till manliga studenter. Texten innehåller konkreta instruktioner för hur kvinnor kan kategoriseras, påverkas och övertalas till sex i studentmiljöer. En sak är alla som intervjuats överens om: Innehållet normaliserar manipulation, objektifiering av kvinnor och har en syn på samtycke som står i konflikt med de värden studentlivet ska vila på.
Jimmie Kristensson, vicerektor för kurage och karaktär vid Lunds universitet, beskriver sin första reaktion av sexmanifestet som både osäkerhet och obehag.
”Först var jag osäker på om det hela var satir eller kanske till och med AI-genererat. Innehållet är osmakligt, något som vi självklart tar avstånd från” skriver Jimmie Kristensson via mejl.
Han markerar att universitetet har nolltolerans mot kränkningar, trakasserier och sexuella trakasserier, men att ansvaret har sina gränser.
”Däremot kan universitet inte ansvara för vad som sker i studentlivet utanför universitetet eller vad studenter gör på sin fritid. Vi kan samverka med studentlivet och erbjuda stöd. Och det gör vi.”
studentkårer. Foto: Marius Lyckå.
Flera studentrepresentanter beskriver manifestet som obehagligt och oetiskt. Teo Houmann, ordförande för Lunds universitets studentkårer (Lus), beskriver den starka oro han kände när han tog del av manifestet. Han betonar att innehållet strider mot grundläggande värderingar inom studentlivet och tyder på att arbetet med trygghet måste fortsätta.
”Innehållet legitimerar manipulation och oetiska beteenden på ett sätt som inte hör hemma i vårt studentliv. Det är djupt obehagligt och bygger på en fruktansvärd kvinnosyn.” skriver Teo Houmann i ett mejl.
Teo Houmann varnar för att se manifestet som ett isolerat fenomen.
”Det finns en risk att diskussionen förenklas till att handla om ett enskilt dokument, när det egentligen handlar om bredare normer och ansvar.”
Privat.
Utöver obehag betonar flera att manifestet kan komma att få reella, skadliga konsekvenser i studentmiljöer genom bland annat uppmuntran till manipulationen av kvinnliga studenter. Enligt Leo Möller, ordförande för Projekt Sex (P6), förstärker texten de problem som redan existerar i studentlivet kring gränser och ansvar. P6 är en politiskt och religiöst oberoende studentorganisation som arbetar för att främja sexuell hälsa och välbefinnande bland studenter vid Lunds universitet. Leo Möller skriver i ett mejl.
”Vi möter många studenter som redan har erfarenheter av att deras gränser inte respekteras.”
Han menar att manifestet bidrar till skadliga föreställningar om kön, samtycke, sex och relationer. I dokumentet delas kvinnor in i olika kategorier och jämförs löpande med objekt, något som Leo Möller anmärker på.
”Manifestet objektifierar kvinnor och förstärker stereotyper om båda könen. Det kan skapa en bild av att man ’ska’ bete sig på ett visst sätt.”
Foto: Privat.
Sexmanifestet riktar sig mot manliga studenter och presenterar guider och tips anpassade efter just Lunds studentmiljöer. I texten lyfts nationsklubbar fram som centrala platser för att tillämpa de strategier som förespråkas. Gustaf Morenius är ordförande för Kuratorskollegiet (KK), samarbetsorganet för tolv av Lunds nationer. Gustaf menar att innehållet i sexmanifestet är oförenligt med hur nationerna arbetar med trygghet.
”Manifestets innehåll står i direkt konflikt med de värden studentlivet och nationerna ska bygga på. Samtycke och respekt är grundläggande och inte något man kan tänja på eller behandla som ett ’spel’.” skriver Gustaf Morenius till Lundagårds reporter.
Samtidigt framhåller han att det finns etablerade strukturer för att hantera otrygga situationer.
”I nationernas klubb- och festmiljöer finns tydliga ramar. Förtroendevalda och ordningsvakter är utbildade och har mandat att agera när beteenden inte är acceptabla.”
Foto: Ellen Berndtsson.
För Sofia Åhman, ordförande för Juridiska föreningen (JF), aktualiserar manifestet bland annat frågan om studenters sårbarhet, särskilt vid terminsstart.
– Det är klart att det är väldigt tråkigt om det första novischer möts av är ett manifest av det här slaget. För oss är det centralt att skapa en trygg och inkluderande miljö när nya studenter börjar, säger Sofia Åhman.
Hon betonar vikten av gemensamt ansvar och tydligt avståndstagande.
– Frågor om trygghet och jämställdhet är oerhört viktiga för oss inom JF. Vi har tydliga styrdokument, ett omfattande förebyggande arbete och tar aktivt avstånd från den här typen av tankar och beteenden, säger Sofia Åhman.
Nima Mohseni, verkställande direktör för interna frågor inom Lunds doktorandkår (LDK), berättar att hos doktoranderna är spridningen av sexmanifestet mindre eftersom de befinner sig i andra sammanhang än övriga studenter, men påverkan bedöms ändå som reell.
– Bara vetskapen om att manifestet existerar och sprids kan ge en känsla av att ens värde som människa ifrågasätts, säger Nima Mohseni.*
inom Lunds doktorandkår. Foto: Inger Enström.
Han menar att det är nödvändigt att erkänna att idéerna finns.
– Vi bör inte låtsas som att de här idéerna inte existerar. Att erkänna dem som en del av verkligheten är nödvändigt om vi ska kunna hantera deras konsekvenser i studentmiljön, avslutar Nima Mohseni.
Tillsammans tecknar reaktionerna en bild av ett studentliv där manifestet inte ses som ett enskilt övertramp, utan som ett uttryck för normer och föreställningar som redan finns. Rutiner och riktlinjer finns, men arbetet med att förankra dem och göra dem mer synliga behöver intensifieras, eftersom alla intervjuade är eniga om att arbetet med kvinnosyn och säkerhet långt ifrån är färdigt.
*Nima Mohsenis citat är översatta
