Är det någon svensk klassiker som Lundagårds recensent Marius Lyckå hade velat se förnyad på bioduken så är det just Doktor Glas. Den vilsne och förtvivlade oskulden Glas är minst sagt relevant idag. Tyvärr var det en platt och ganska elak tolkning som blev resultatet.
Få sekelskiftesböcker är så unikt relevanta i samtiden som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Den nyutkomna filmatiseringen med samma namn missar dock poängen helt.
Filmens handling är i stora drag lik originalets, utöver att sekelskiftets Stockholm bytts ut mot dagens. Huvudkaraktären Gabriel Glas, spelad av Isac Calmroth som även skrivit manuset, är en ensam läkare vars liv saknar mening. I en voiceover som ska föra tankarna till originalverkets dagboksformat förklarar Glas att han är 29 år – och oskuld.
När han behandlar den uppburna modedesignern Helga Gregorius (Thea Sofie Loch Næss) får han veta att hon avskyr sin man, författaren och kulturmannen Patrik Gregorius (Christian Fandango Sundgren). Helga är så äcklad av maken att hon vill göra allt för att slippa ligga med honom. Glas, som direkt blir förälskad i Helga, skriver ut mediciner åt Patrik för att dämpa hans sexlust.
När Gabriel Glas ofrivilligt dras in i parets liv uppstår filmens drama. En balansakt där han måste hålla uppe fasaden som Patriks vän, trots att han egentligen avskyr honom och bara vill skydda Helga. Handlingens klimax är, precis som i Söderbergs roman, Glas beslut att den enda lösningen är att mörda Patrik Gregorius.
Utöver handlingens övergripande struktur är det dock inte mycket som är likt originalverket.
Beslutet att göra om den gamle pastorn Gregorius till en hipp kulturman är kanske rätt passande i detta influencerns tidevarv. Att Patrik i flera snack-poddar, däribland Alex & Sigge, pratar om sin stora litterära handling och progressiva föräldraskap är ett effektivt sätt att få oss att ogilla honom. Ibland är det dock oklart om blinkningarna är pikar mot kulturklägget eller bara ett utslag av att skaparna tillhör det.
Framför allt blir jag dock besviken på att Isac Calmroth inte verkar ha förstått mer än handlingen i stora drag när han läste boken. Bokens Glas gestaltas med empati och förståelse. Han är osympatisk, självgod och tillsynes oförmögen att ta ansvar för sin egen olycka. Samtidigt känner man med honom. Bitterheten, känslan av meningslöshet och besvikelsen över att livet kanske inte blev precis som man hade velat har jag delat med doktor Glas i mina svårare stunder. Han är en komplex person, som förvisso är långt ifrån perfekt, men inte heller ett monster. Sekelskiftet var, precis som 2020-talet, en tid av förändring. En tid då det gamla och förlegade sopats bort men inte ersatts av något nytt. Söderberg fångar genom karaktären Glas perfekt den känsla av vilsenhet och längtan efter att något stort och meningsfullt ska hända som många lever med även idag.
Filmens Gabriel Glas är däremot platt. Han är kort och gott en incel – ett monster. Totalt besatt av Helga och övertygad om att hon kommer att bli hans, bara han röjer den där Gregorius ur vägen. Han verkar nästintill taggad på att få ta kål på honom. Bokens Glas är realistisk – filmens är en man som runkar till bilder på en kvinna han träffat för första gången tidigare samma dag. Det är en oinspirerad och oempatisk tolkning av karaktären, som innebär att bokens mest centrala ämnen kastas åt sidan.
Doktor Glas var absolut inte tråkig att se. Filmen är välproducerad och kompetent filmad och tonsatt. Dramat är medryckande och särskilt Thea Sofie Loch Næss skådespelarinsats var en höjdpunkt. Vändningen i slutet var tillfredsställande, givet handlingen i övrigt.
Sanningen är dock att sensmoralen besatt och våldsam incel = dumt inte är speciellt intressant och den hade kunnat framföras helt utan Doktor Glas som backdrop. Filmen påminner mer om American Psycho i svensk tappning, men utan någon tydlig förklaring till huvudpersonens våldsamma tendenser. Skaparna borde ha vågat göra större avsteg från handlingen, som i Sverige år 2026 inte funkar lika bra som den gjorde 1905, och istället fokuserat på att skildra den 29-årige oskulden med lite empati.
I filmens slutmonolog ges Gabriel Glas en tankeställare. Helga förklarar hur hans ensidiga handlande berövade henne möjligheten att välja själv. Skäller ut honom för att han ser henne som antingen hora eller Madonna, snarare än den komplexa person hon är. Det är ironiskt att filmskaparna gör precis samma misstag med Glas själv, som görs helt endimensionell.
