Studentens matlåda förväntas vara billig, balanserad och bildskön. Lundagårds studenlivskrönikör Isak Wickholm drömmer sig tillbaka till när livet var lättare: Skolmatens svunna tid.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Klockan är tolv på lunchlokalen Mikrologen, och det verkar som att varenda samhällsvetare har samma mat- och sovklocka. Matkön ringlar sig ut ur entrén. Gratänger och grytor av alla dess slag plockas in och ut ur studentbefläckade mikrovågsugnar. En av matlådorna är mitt eget tappra försök till en mikrovänlig lunch: Lagom portionerad, i linje med tallriksmodellen och anständig nog att kunna exponeras för andra studenter.
Det är en ekvation som nästan aldrig går ihop.
Många siktar på storkoket – rejäla grytor sparar både timmar vid spisen och kronor på kontot. Det är dock en konst att laga rätt mängd. Har man lagat något riktigt gott så återstår antingen en enstaka lunch, eller två snåla barnportioner för den som vill gå hungrig resten av dagen. Lyckas man däremot laga en ansenlig mängd så hinner man tröttna illa kvickt. Vem vill äta måndagens linsgryta till fredagslunch?
Att förena varmt och kallt i en och samma matlåda är ett annat bekymmer. Antingen serveras en ångad ruccolabädd, eller så krävs ett picknickupplägg med flera matlådor. Jag gör därför oftast avkall på de kalla inslagen.
För att inte tala om den ständigt sinande kreativiteten. Sparade Insta-recept kan råda bot på idétorkan, men utfallet blir sällan som jag tänkt mig. Löften som 5 ingredients, one-pot och ready in 15 minutes har lurat mig både en och två gånger. Efter timmar i köket är min tallrik inte alls lika bildskön som Insta-förlagan. När jag en gång blandade in broccoli i min pizzadeg undrade min vän om jag skapat ett nytt ekosystem. Sedan dess granskar jag matlådans estetik med betydligt större noggrannhet.
Därtill är matlådemiljön paradoxalt nog allt annat än aptitretande. Lunchrummet är knökfullt och studenternas byttor slussas in och ut ur mikrovågsugnarna i ett rasande tempo. Det känns som om den egna måltiden ångas i resterna av den föregåendes kryddor och aromer. Kanske hade ändå Hanna Friberg rätt: Matlådan är, trots allt, en riktig ick.
Det är i denna sunkiga och svårnavigerade tillvaro som jag saknar skolmaten. Jag minns guldkorn som potatisbullar, pannkakor och panerad fisk med remouladsås. Visst, skolmaten har sina lågvattenmärken, men det har matlådan med. Rätter som cowboysoppa och bruna bönor var inga höjdare, men det är inte mikromat dag fyra heller.
Skolmaten var inte perfekt – men det var en simplare tid utan sociala skämskuddar, petig portionering och krav på kreativitet. När jag begrundar min tafatta matlåda drömmer jag mig tillbaka till en svunnen tid. Tänka sig att man kan sakna något som man klagade på varje dag. Skolmaten, allt är förlåtet.
