Den välrenommerade regissören Lukas Moodysson har gett oss filmklassiker som Fucking Åmål , Tillsammans och Vi är bäst. Han är nu aktuell med boken Rebellerna som utforskar den radikala maoistiska vänsterrörelsen med samma namn. Han skriver en rörig berättelse med bakgrund i den svenska 68-rörelsen, som lyckas informera och skrämma men lämnar mer att önska.
I romanen får man följa den nu åldrade Monica, när hon minns tillbaka till sina dagar som högt uppsatt medlem i den svenska rebellrörelsen. I den tidiga 20-årsåldern förälskar hon sig i en konststudent som introducerar henne till en underjordisk och radikal vänstergrupp som bor i kollektiva boenden, så kallade ”celler”. Hon integreras bit för bit i rörelsen, för att sedan bli en frontfigur som utövar extremt våld mot sina ”kamrater”.
Boken behandlar teman som radikalisering på ett utmärkt sätt. Den ständiga gränsförsjuktningen huvudkaraktären genomgår speglar den upptrappning som oundvikligen sker i en radikaliserad miljö. Det finns en ihopblandning av händelser och tidslinjer, som mycket bra fångar den suddighet som finns i det som de inblandade kommer ihåg. Särskilt av de våldsamma och traumatiska minnena.
I början är rörelsen inte särskilt utåtagerande. Det handlar om att läsa Maos ”lilla röda” varje dag, endast äta havregrynsgröt och fysiskt träna för att förbereda sig för den väpnade kamp som väntar. Sakta men säkert blir det dock något annat, medlemmarnas barn placeras i speciella ”barnceller” där de indoktrineras, övriga medlemmar klipper våldsamt kontakten med sina familjer och bestraffas genom isolering vid minsta borgerliga tanke.
Den nutida Monica berättar med lika delar ånger och stolthet hur hon saknar tiden då man kämpade för ett annat samhälle. Tidshoppen mellan nutida problem med bank-id-inloggningar och dåtida aktioner med blod och förstörelse på Kinas ambassad skapar en flängig berättelse med onödiga perspektivbyten. Det är en äkta och genomtänkt skildring av rörelsen, men berättartekniskt saknar jag något. Jag saknar ett större djup, mer gräv kring hur det verkligen kändes att befinna sig i centrum för radikaliseringen i stunden det skedde.
Boken tar oss på en historielektion och lyckas därigenom skapa en skrämmande kontext. Den känns dock något faktatung för den oinsatte och lyckas inte riktigt beröra. Romanen är rörig, något som hade kunnat åtgärdas genom att skippa tidshoppen. Att förstå hur det var att befinna sig i rörelsen 68, hade varit mer än nog för att skapa en mer sammanhållen historia. Framförallt saknar jag den underliggande värmen som annars är så kännetecknande för Moodyssons filmer.
