Den 31 mars hade enmansoperan Laughing out Lonely – LOL premiär på Malmö Opera. Föreställningen har tidigare varit på turné i Danmark och även uppförts på Copenhagen Opera Festival. Nu sätts den upp i Malmö, lika obehaglig som tidigare.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Opera
Laughing out Lonely
Musik: Matilde Böcher, Asger Kudahl
Regi och koncept: Louise Beck
Plats: Malmö Opera
Datum: 31 mars – 8 maj 2026
Solo-operan Laughing out Lonely, även kallad LOL , är minst sagt speciell. Publiken går in i Malmö Operas lokaler via baksidan och sätter sig på scenen. Den här föreställningen ska nämligen inte ses från de bekväma stolarna i salongen, utan publiken delar istället golv med solisten Morten Grovde Fransen. De röda, broderade sätena har bytts ut mot gula lådor som påminner om de som används för att slänga medicinskt avfall. Det är en intim, kort och kaotisk föreställning som är långt ifrån äldre mästerverk som La Bohéme och Don Giovanni i både handling och form – och ändå är det en uppvisning i vad opera som konstform kan vara.
Valet att placera publiken på scen med föreställningens enda skådespelare ger onekligen en unik känsla. Som åskådare kommer man närmare en redan intim föreställning på ett sätt som ofta gränsar till det obehagliga. Fransen dansar, springer och går runt på scenen, obekvämt nära och med en tendens till interaktion med publiken som i vilken annan opera som helst hade ansetts direkt olämpligt.
Handlingen, om man kan kalla det för handling, behandlar internetålderns kval. Innehållet är nämligen inspirerat av människors inlägg på sociala medier, främst Reddit, och Morten Grovde Fransen gestaltar en mängd olika karaktärer som tagit till tangentbordet för att uttrycka livets svårigheter, sitt hat eller perversa böjelser. Premissen känns på något sätt gjord och uttömd – internet som som ämne och inte minst dess för och nackdelar har diskuterats i oändlighet. Men föreställningen undviker fällan av att kategoriskt framställa internet som något antingen bra eller dåligt, istället läggs fokus på en aspekt som sällan utforskats i sin helhet på scen: Internets skräckpotential.
Både blod, en lemlästad mjukiskanin och glasbitar får ta plats på scenen, såväl som bananer, en speldosa och ballonger. Resultatet är ett skräckhus i musikalisk form och en lek med den spänning som finns i relationen mellan internets oerhörda mörker och dess ofrånkomliga löjlighet.
Som mest obehaglig är föreställningen när Fransen tar på sig den gosedjurskanin han tidigare haft sönder och använder den som en mask. Plötsligt står han mitt på golvet och ger en oförglömlig sångprestation, iklädd sitt offer och med en enorm skugga bakom sig som rör sig över scenens draperi. Han blir en slags kultfigur, en gud över internets mörka hörn och dess motsättningar: det löjliga, det läskiga och det ensamma. Och precis när obehaget blir för mycket bryts det upp och avslöjar det orimliga i situationen. Helt plötsligt är han inte en skräckens gudom utan en kille i en kaninmask som kastar ur sig internetslang.
Genom sin genomgående lek med spänningar och motsatser avslöjar föreställningen både internets mörker och det faktum att det bakom varje psykotiskt inlägg finns en människa. En människa som är lika obehaglig, löjlig och ensam som alla oss andra, men som vi på grund av sociala mediers anonymitet inte ser. Föreställningen belyser att internet delar en viktig egenskap med mörkret självt: Det är obehagligt, delvis eftersom vi inte vet vad som gömmer sig i det.
En viss skådespelare uttryckte nyligen att ”ingen bryr sig om opera”, och kanske har opera länge varit för högtravande, gammaldags och elitistiskt. Men Laughing out Lonely visar att det är en genre som går att modernisera och som kan erbjuda nya perspektiv på ämnen vi trodde var uttömda.
