Siri Hustvedt behandlar i sin nya bok, En bok om spöken livet med maken Paul Auster – och hans bortgång. Lundagårds kulturskribent Moa Lindroth har läst en sammanfattning av ett delat liv.
Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Siri Hustvedt är en amerikansk författare, poet och forskare. Hon var under många år gift med författaren Paul Auster. De träffades 1981 och var gifta fram till hans bortgång i april 2024. En bok om spöken (2026) är hennes bearbetning av ett liv tillsammans. Kärleksmemoaren blandar essäliknande stycken med poetiska fragment, brev och minnen.
Det kan låta privat, och det är det. Men det privata är också allmänt. Jag kände till vilka Siri och Paul var sedan innan, men hade knappt läst någonting av dem. Trots det blir jag direkt investerad. Boken är verkligen inte fylld med smaskigt skvaller som är intressant att läsa enkom för att de båda är kända författare. Det berättas om att de dansat till Tom Waits i vardagsrummet och jag kommer på mig själv med att vilja spela hans låtar när jag tagit en paus från läsandet. Boken är inte bara en bok, den är levd mänsklig erfarenhet – för att låna Pauls ord.
Siri talar i boken om förmågan att leva sig in i en annans föreställningsvärld som ett sätt att se på relationer; att det handlar om empati. Den här boken väcker empati hos mig. Det är klart att den behandlar ett av livets mest intensiva ämnen: Döden. Det i sig är smärtsam läsning. Men hon beskriver det så ömsint, skapar en mosaik över ett liv ihop – ett skickligt sammanfogat kollage över allt som ledde dem dit. Att leva sig in i en annan människas öde möjliggörs genom bokens komposition, en sömlös rörelse mellan olika delar. En stream of consciousness som känns både naturlig och kurerad på samma gång.
Siri är en nybliven änka som i efterhand försöker organisera en gemensam livshistoria. Boken berättar om tiden när Paul precis blivit sjuk i lungcancer och hustrun sätter sig in i sjukdomen. Läser allt hon kommer över som ett sätt att hantera sin egen maktlöshet. Sjukdomsförloppet förvandlas till följetong när framsteg och motgångar beskrivs i mejl till vänner – hur svårt det är när någon man älskar så djupt drabbas av sjukdom. Som läsare bjuds man in, får läsa mejlen som skrivs, svaren de får, och försöker hålla hoppet levande tillsammans med dem – trots att man sitter med facit i hand och vet att sjukdomen kommer ta Pauls liv.
Han framstår som en fin make och närvarande fadersgestalt till deras dotter, men samtidigt med sina skavanker och egenheter. Auster kunde vara burdus till sättet och glömma att ta andras känslor i beaktning. Allt var inte enkelt för paret. Siri beskriver svårigheterna de hade i början av relationen: Paul flydde från Hustvedt tillbaka till sitt gamla äktenskap med författaren Lydia Davis. Trots det var hon säker på att de skulle vara tillsammans. Hon uttrycker också en stor sorg kring Pauls son Daniels livslott. Som vuxen fastnade han i ett drogmissbruk, vilket ledde till både hans egen och hans unga dotters död.
Titeln, En bok om spöken, anspelar på någonting Paul sa innan han gick bort. Han uttryckte en önskan om att få komma tillbaka som ett spöke för att se sina nära och kära leva vidare. Bara några månader innan Paul somnar in föds barnbarnet Miles. Både Paul Auster och Siri Hustvedt är författare och språket, läsandet och skrivandet har varit deras kitt. När han insett att han troligtvis kommer dö börjar Paul därför skriva brev till Miles som han ska få läsa när han blivit äldre. Det är någonting man tar med sig från läsningen av den här boken: Hur betydelsefulla orden är. Hustvedt återger samtal hon och Paul har haft genom åren och återkommer hela tiden till litteraturen. Olika tänkare och filosofer hon läst, som har hjälpt henne förstå tillvaron. Det är dit hon måste återvända nu, eftersom att den förståelse för världen som hon samlat på sig går förlorad när hennes andra halva dör.
Tonen är ömsom utforskande, ömsom sorgsen. Jag har svårt att se att den skulle lämna någon oberörd. Det spelar inte så stor roll om man inte har koll på filosoferna hon refererar till, jag blev nyfiken och ville lära mig mer i stället för att känna mig korkad. Siri Hustvedt lyckas hylla den bortgångne maken utan att han skrivs fram som ett helgon. Livet hon berättar om är inspirerande och rikt och det finns otroligt mycket kärlek mellan sidorna; det är det tydligaste.
