Genom kust och stad ringlar sig den portugisiska delen av vandringsleden Camino de Santiago. Lundagårds fotograf och reporter Laura Lyall Folkman är en av de tusentals vandrare som beger sig mot katedralen i Santiago, ett skavsår i taget.
0 kilometer
En tidig vårmorgon stiger jag ut på en tyst gata i utkanten av Porto. Med mig har jag ett gott humör och en ryggsäck på 22 liter. Den kommer att vara min närmaste följeslagare de kommande dagarna. Detta eftersom jag har fått för mig att det bästa sättet att utnyttja min har-ingen-tenta-ledighet är att ta första bästa flyg till Portugal, börja gå och se hur långt jag kommer. Jag ska påbörja vandringen Camino Portugués, den portugisiska delen av den kända pilgrimsleden Camino de Santiago, eller Caminon som den kallas.
Caminon är egentligen inte en led, utan flera. Från hela Europa leder ett tiotal vägar till katedralen i den galiciska staden Santiago de Compostela, längst ut i Spaniens nordvästra hörn. Enligt sägnen vilar Santiago, eller Sankt Jakob på svenska, där. Den över tusen år gamla pilgrimsrutten är idag en av Europas mest populära vandringsleder, med mer än 500 000 vandrare om året.
Laura Lyall Folkman.
Mitt första stopp är katedralen i Porto, flera hundra kilometer från slutdestinationen. Där står redan ett antal morgonpigga typer med ryggsäckarna redo och vandringsstavarna i högsta hugg. De gula pilarna och skyltarna prydda av snäckskal markerar min väg ut från staden. Vägen leder mig längs havet och genom små kuststäder.
Längs leden finns det fullt av både offentliga och privata vandrarhem. Det gäller bara att dyka upp och visa sitt pilgrimspass, en liten broschyr man kan stämpla vid olika stopp under vägens gång. Två stämplar per dag de sista 100 kilometrarna krävs för att man ska få ett diplom väl framme i Santiago, och de finns att hämta på allt från vandrarhem till affärer längs med hela rutten.
25 kilometer
Mina första 25 km är avklarade, och jag breder ut mina lakan i sovsalen, som är fylld av ryggsäckar och lukten av fotsvett. Det är något frigörande med en tillvaro där det enda jag behöver tänka på är när jag ska äta och var jag ska sova. Svettig men glad, somnar jag till ljudet av snarkande män och gnisslande våningssängar. Tidigt morgonen efter säger jag adjö till mina nyfunna vänner och ger mig ensam ut i soluppgången. De begynnande skavsåren under fötterna känns redan av medan jag lämnar byn och vandrar in mot skogen.
Det är något väldigt meditativt med att bara gå, utan att behöva tänka på något annat än nästa steg. Mina tankar idag har varit: ”Ska jag gå dit eller dit?”, ”Kan jag kissa här utan att någon ser?” och “Fan, vad mina fötter gör ont”.
70 kilometer
Det är lätt att börja prata med andra vandrare på vägen. Mot slutet av dagens etapp träffar jag en kvinna från Sydafrika. Hon berättar att detta är hennes andra Camino, och att hon medvetet valt att ta det lugnt och bara gå 10 kilometer om dagen. Man känner sig lätt stressad av att bara vilja komma fram så snabbt som möjligt, säger hon. Vår konversation slutar efter några kilometers gemensam gång, men hennes ord stannar med mig för resten av vandringen.
110 kilometer
Landskapet ändras för varje timme jag går. Jag går genom stad, strand, äng och skog. Längs vägen ser man en och annan vandrare, alla på väg mot ett gemensamt mål. En kväll träffar jag Lolita, 25, från Ukraina.
– För mig är det en möjlighet att fundera över vad jag vill göra med mitt liv. Gör jag allt rätt? Jag arbetar med minröjning i Ukraina, och det är verkligen påfrestande.
– Vi har ständigt en massa problem i huvudet. När man ger sig ut på Caminon har man ett bestämt mål att nå och en rak väg att följa. Man gör tydliga framsteg varje dag och möter andra människor med sina egna berättelser. Man får en möjlighet att se världen och människans skönhet, säger Lolita.
170 kilometer
På resans sista vandrarhem möter jag receptionisten Antonio. Han har jobbat i elva år på det offentliga vandrarhemmet i Valença, precis vid gränsen till Spanien, och har träffat tusentals vandrare genom åren. När jag frågar om det är någon speciell som har satt sig på minnet berättar han om José el peregrino, pilgrimen José.
– Han har en lite sorglig historia, men också en väldigt positiv sådan. Han är nog runt 70 år gammal och hans liv är Caminon, förklarar Antonio.
José el peregrino är en spansk fiskare som jobbade på havet utanför Norge, berättar Antonio. Hans båt råkade ut för skeppsbrott och José var den enda som överlevde. När han hittades låg han på en flotte, på gränsen till hypotermi.
– Läkarna sa då till honom: Du kommer aldrig att kunna gå igen, berättar Antonio.
José bad då en bön till Santiago. Om han någonsin återhämtade sig så skulle han viga resten av sitt liv åt att gå Camino de Santiago. Och mycket riktigt återhämtade han sig. De senaste 15 åren har han vandrat fram och tillbaka längst med vägarna. Folk betalar hans mat, och han får sova gratis på alla vandrarhem.
– Förra veckan var han här, säger Antonio.
De flesta Antonio möter vandrar inte av religiösa skäl, som José el peregrino, utan av andra anledningar.
– Ofta är det folk med ett komplicerat liv, och när de går vandringen är det som att något befriar dem.
– Den där dagliga ansträngningen – att gå i regn, i kyla, i hetta. Det får en att vara med sig själv. Du måste dela dusch med folk, dela mat, du måste dela. Du måste stå ut med mannen bredvid som snarkar. Du lämnar din komfortzon. Dag för dag befriar det dig från de bördor du bär. Det är vad folk säger till mig, berättar han.
175 kilometer
Till slut korsar jag gränsen mellan Portugal och Spanien. Mina fötter är fortfarande såriga, men de gör inte längre lika ont och smärtan i benen har blivit mer uthärdlig. Dimman är tjock och sträcker sig ut över sidorna av bron jag går på. Framme i Galicien hör jag en säckpipa spela vid skogsstigen och lite längre fram träffar jag Arian som sitter vid vägkanten och säljer bananer. Han kommer från Tyskland och började sin vandring redan i Strasbourg.
– Det har varit en speciell tid. Förra året gick min pappa bort och jag ville bara få tid att fundera över mitt liv och allt. Så jag började helt enkelt gå, och det har gjort mig väldigt gott själsligt.
Arian berättar om ett möte som fastnat i minnet.
Tyskland. Foto: Laura Lyall Folkman.
– Jag träffade en man. Han kom från samma lilla by i Tyskland som min pappa. Det bor typ 600 personer i den byn.
Mannen kände både hans bortgångna pappa och farbror.
– Han hade cancer och hade ungefär sex månader kvar att leva och ville förverkliga sin dröm, som var att vandra Caminon, fortsätter Arian.
– Det var något alldeles extra.
Nu har Arian gått i över fyra månader. Han har redan kommit fram till Santiago, men bestämt sig för att fortsätta vandringen.
– Jag ville inte åka hem. Min pappa gick bort förra året, och min mamma några år tidigare. Jag har varken bröder eller systrar. Jag har ingen att åka hem till. Och jag älskar det här stället. Det är vackert, säger han.
– Och jag har lite juridiska problem i Tyskland. Så ja, jag vill inte hamna i fängelse. Jag vill stanna här. Jag menar, vattnet och skogen här är mycket bättre än det, lägger han till.
Nu sitter han vid den utmarkerade vägen och säljer bananer för att spara ihop pengar. Målet är att starta en foodtruck eller ett vandrarhem som ska ligga längs vandringsleden.
– Jag tror att jag helt enkelt har förälskat mig i Caminon.
Jag lämnar Arian och hans bananstånd bakom mig och traskar de sista kilometerna genom Galicien.
200 kilometer
I över tusen år har människor vandrat Camino de Santiago. De har vandrat längs samma vägar mot samma gemensamma mål. Det är något speciellt med att befinna sig här på denna pilgrimsvandring, som genom historien har lockat människor från världens alla hörn
– Jag träffar miljoner med människor med miljoner olika anledningar att gå Caminon, sa ägaren till ett av de många vandrarhemmen jag sov på en kväll.
Alla jag har träffat har egna skäl: Vissa finner sig själva, andra flyr lagen, och några, som jag, hade en lucka mellan läsperioder som de ville fylla. Alla gör det på sitt sätt och i sin takt. Oavsett varför man vandrar finns en outtalad samhörighet mellan de som går Caminon.
200 kilometer från där jag startade min resa sätter jag mig på ett tåg tillbaka till Porto. Jag tog mig aldrig till Santiago, men kanske var det heller aldrig poängen.
