Lus presidialer, Teo Houmann och Elliot Borgstrand, går av sina poster till sommaren. Vi diskuterar hur det är att vara studentlivets högsta höns, vad som är nästa steg och vad de ska rösta på i valet.
Vi står i korridoren på Studentlivsvåningen – eller Svåningen som den kallas i folkmun – och väntar. Teo Houmann och Elliot Borgstrand, Lunds universitets studentkårers (Lus) ordförande och vice ordförande, sitter fast i ett möte. Trots att deras år i studentlivets topp, Lus presidium, närmar sig sitt slut är det fortfarande full rulle.
– Det finns alltid mer att göra, så tror jag att det är för alla generationer av Lus-presidialer, säger Teo Houmann.
blommorna. Foto: Neo Wikman.
Lus-presidialerna, eller Lössen som Lundagård kallar dem, leder oss till sitt kontor i AF-borgens sydvästra hörn. Innan vi inleder intervjun ser Teo Houmann till att byta ut de vissna blommorna bakom soffan mot andra, levande växter – de ska ju trots allt fotas. Vi slår oss ner.
Hur är det att vara Lus-presidial? Så lyder intervjuns första fråga. Teo och Elliot är rätt överens i sina svar. Att vara så ”djupt insyltad” i en myndighet som Lunds universitet har lämnat avtryck på båda.
– Vi är med och petar i alla de här centrala grejerna i ledningsstrukturen, men också där vi tycker att det behövs extra bevakning. Det gör inte ens rektorn eller prorektorn för båda de är så upptagna med sina hyfsat specifika uppdrag, medan vi verkligen är med överallt, säger Elliot Borgstrand.
– Man går in på det här uppdraget och tänker att jag kommer lära mig massor med nytt, men man underskattar hur mycket man kommer lära sig. Det är en så enorm mängd både erfarenhet och information att ta del av i en av Sveriges största myndigheter, säger Teo Houmann.
– Det är något som jag tror saknar motstycke. Jag tror inte det går att hitta en annan roll som är integrerad på den här nivån och där du får lära dig så här mycket på så kort tid, lägger han till.
Arbetet som Lus-presidial är inte som andra. De två kårtopparna tillbringar nästan varje vaken minut tillsammans på sitt kontor. Teo Houmann uppskattar att de jobbar 55-65 timmar i veckan.
– Man träffar ju sin partner mindre än man träffar varandra. När man tittar tillbaka på det så är det en absurd mängd tid vi har suttit här, mittemot varandra, och jobbat, säger han.
– Stundvis har vi varit ganska uttröttade. Vi jobbar nog mer än vad vi borde. Samtidigt känns det som att man alltid har mer att göra. Den pressen har varit tung ibland, säger Elliot.
– Men det är så otroligt kul. Hade jag jobbat tio timmar mindre i veckan och fått en bättre ekonomisk ersättning – om detta var ett riktigt jobb – då hade jag absolut sökt det, lägger han till.
Allt en Lus-presidial säger måste vara förankrat. Kårerna är Lundastudenternas representanter och Lus presidium blir därmed ansiktet utåt för hela studentkollektivet. Inom Lus fattas de flesta beslut enligt principen konsensus minus ett. Det betyder att åtta av de nio kårerna behöver vara överens.
– Det har väl hänt att vi efter möten gått hit, stängt dörren och velat skrika. Ibland kan det vara jobbigt att prata om vår strategiska plan elva möten i rad, men samtidigt, när vi väl fattar ett beslut så går alla därifrån glada 99 gånger av 100, säger Elliot.
Ibland innebär jobbet att man behöver representera även de beslut man inte håller med om själv.
– Utmaningen där blir att ta till sig att okej, detta ska jag företräda nu. Försvara det på samma sätt som de åsikter man själv delar. Men det kräver ju mer arbete att framföra budskapet på ett trovärdigt sätt, berättar Teo.
Vilka åsikter har ni som inte stämmer överens med Lus formella linje?
– Jag tror kanske att vi har den här intervjun lite tidigt. Vi får uppdatera artikeln när mandatperioden är slut, säger Teo och skrattar.
Vi byter ämne till något lite mer lättsamt: Vad kommer ni att rösta på?
– Oj, det var en väldigt personlig fråga, säger Elliot.
– Jag har väl inte gjort någon hemlighet av att jag har varit aktiv liberal, även om jag kanske ibland har kallat mig folkpartist istället. Jag tycker att de val man har gjort under tiden som jag inte har varit aktiv, eftersom jag varit engagerad i kåren, har varit otroligt moraliskt besvärande. Jag har tillbringat sömnlösa nätter då jag har funderat på om jag tycker att det här är något jag kan rösta på. Så jag kan väl säga att frågan kvarstår, men jag tycker att det man gjorde var fel och det är inget jag kan stå för, förklarar han.
– Jag tycker att kollektivtrafiksatsningen som kom nu är bra, men jag skulle gärna se den som beständig. Så den som inte kommer att detaljstyra min ämneslärarutbildning och kommer att satsa på kollektivtrafik har min röst, säger Teo.
Är det Socialdemokraterna då?
– Det kan finnas fler partier som vill se de förändringarna.
Vill du räkna upp de partierna?
– Nej.
Trots att de två lössen är trötta och överarbetade är stämningen god. De skrattar ofta och verkar trivas tillsammans. Men efter ett par tusen timmar ihop måste det väl finnas konflikter också?
– I vissa perioder har man ju haft extremt mycket att göra. Jag har haft perioder där jag har känt att det här inte är så kul. Framför allt runt jul. Men det har inte varit så att vi inte har samarbetat bra eller haft konflikter, säger Teo Houmann.
– Om jag hade jobbat 60 timmar i veckan med min sambo, haft mycket kvällsaktiviteter, aldrig riktigt fått komma hem och vila ut, samtidigt haft tidiga morgnar och en ständig press av att det finns mer att göra och saker som måste bli klara innan jul. Då hade jag nog varit väldigt irriterad på min sambo också, förklarar Elliot.
Elliot, vad är Teos sämsta drag?
– Teo är dålig på att säga till när han tar sovmorgon, säger Elliot och skrattar.
– Det är gånger då jag har varit här och tänkt att detta kan jag stämma av med honom kvart över nio. Sen har jag skrivit till honom och fått som svar att han tar sovmorgon eller jobbar hemifrån idag.
Hur ofta händer det?
– Ganska sällan, säger Elliot.
När samma fråga riktas till Teo Houmann har han svårt att svara. Det verkar som att anklagelsen sved. Lite senare får han frågan igen.
– Jag stör mig på när han får det att låta som att jag tar sovmorgon varje dag. Förminskar mina 65 timmar till… sovmorgon, säger han.
Men snart är de långa arbetsveckorna slut. Den 1 juli kliver två nya presidialer på. Ögonen lyser på dem båda två när de pratar om att äntligen få vara lediga. Teo målar upp en bild av sig själv på stranden med en pizza och en öl och ser fram emot att få göra allt som inte hunnits med under året.
– Träffa vänner, öva på trummor, spela live, klättra. Förra året klättrade jag två till fyra gånger i veckan. Det har jag inte haft en chans att upprätthålla det här året. Att återuppta saker, utforska andra intressen, det ser jag mycket fram emot. Jag hade som nyårslöfte att jag skulle lära mig att spela banjo i år, det har jag verkligen inte lyckats med, säger han.
Presidialernas scheman är ständigt fullbokade. Elliot förklarar att han längtar efter en mindre inrutad existens.
– Jag har nu i två år haft måndagsmöte klockan nio varje måndag och fredagsmöte klockan nio varje fredag. Nu när jag går tillbaka till att vara vanlig student ser jag fram emot att kunna ta sovmorgon på just en måndag eller fredag. Det ser jag fram emot, att kunna känna mig lite skyldig och ligga i sängen, säger Elliot.
– Känslan man är ute efter är väl egentligen att det ska kännas oskyldigt att ligga i sängen. Jag kan känna, även på helger, när man ligger och drar sig, att jag har saker att läsa, mejl att svara på, saker jag måste göra. Det kommer att vara fint att känna sig klar, säger Teo.
På väggen hänger en kalender där Teo och Elliot kryssar över den gångna veckan varje fredag, ungefär som man gör i fängelse på film. Senaste gången var det bara fyra oöverstrukna veckor kvar och idag ska ännu en vecka kryssas bort.
– Då kände man att nu är det ju nästan över. Det här är ett av de absolut roligaste heltidsuppdragen man kan göra i studentlivet. Att gå ifrån det kommer nog att vara ganska vemodigt.
– Det kommer att bli väldigt skönt med sommar. Jag tror att vi är rätt trötta båda två. Men sen i slutet av augusti tror jag att det kommer att vara konstigt att inte komma tillbaka, utan bara vara en vanlig student. Jag tror att man kommer att se tillbaka på det med längtan, säger Elliot.
