Tönu Pullerits startade sin akademiska karriär i Sovjetunionen. Han har med egna ögon sett hur det går när staten styr undervisningen i skolan och forskningen på universiteten. Byråkrati, tristess och spioneri – det är resultatet.
Vi möter Tönu Pullerits i entrén till Lunds stadsbibliotek en solig aprilmorgon. På vägen till kafét berättar han att han har blivit intervjuad förut, men bara om sin forskning. Tönu är professor i kemisk fysik vid Lunds universitet och forskar om ljus och materia. Men det ska han inte prata om med oss. Ämnet för dagen är frihet, eller snarare bristen därpå.
Tönu är nämligen estländare och doktorerade i Sovjetunionen innan han och hans familj flyttade till Annehem i Lund.
Tönu beskriver sin barndom på den estniska landsbygden som ”rätt så trevlig”.
– Jag var inte så politiskt intresserad. Jag gjorde min sport, jag var bra på matte och så sjöng jag.
– När man började fatta saker och ting blev livet lite mer komplicerat, tillägger han sedan.
Tönu föddes i början på 60-talet. Då hade varje stad i Sovjetunionen fortfarande en staty av Lenin i centrum. På gatorna satt affischer med kommunistiska slagord och jämförelser mellan öst och väst: Sovjeterna skickade en man till rymden medan amerikanerna sköt Martin Luther King och sin president. Propagandan var bara en del av vardagen, till slut tänkte man inte på den.
– Om man går på stan i dag tänker man inte på reklamskyltarna. Under den tiden märkte jag inte propagandaskyltarna, förklarar Tönu.
Indoktrineringen skedde också i media och i skolan. Tönu minns när han på lågstadiet fick lära sig om statsbygget och konstitutionen. Där stod det att varje land fritt kan träda ut ur Sovjetunionen.
– Någon frågade: Varför stannar vi kvar? Då märkte man hur läraren blev lite uneasy och så man fick inget riktigt svar, säger han.
Censuren gjorde att ämnen som historia och samhällsvetenskap blev ointressanta eftersom inget riktigt gick ihop. Tönu berättar om en lärobok i statsvetenskap.
– Det var den värsta boken. Jag var en plikttrogen student så jag försökte förstå, men formuleringarna var helt omöjliga. Den försökte förklara skillnaden mellan parlamentet och regeringen, men parlamentet hade ingen roll i systemet.
Boken försökte dölja den icke-existerande maktdelningen mellan statens institutioner genom dunkla och ogenomträngliga formuleringar. Det var bara till att memorera och recitera.
På universitetet studerade Tönu fysik. Inte heller då var han förskonad från statens inflytande över undervisningen. Dels var det obligatoriskt att studera materialistisk filosofi, eller ”vetenskaplig kommunism” som ämnet hette, där man främst läste Engels och Marx. Dessutom gick en dag i veckan åt till obligatorisk militärundervisning. Tack vare den är Tönu officer – i alla fall på pappret. Men enligt honom var undervisningen helt värdelös.
– Jag kan inte förstå hur man skulle bli en bra officer av det vi gjorde på den utbildningen, säger Tönu.
Han beskriver militärundervisningen som en slags teoretisk krigsvetenskap. Tönu minns en lektion när en major höll en föreläsning om atomfysik. Tönu skakar avfärdande på huvudet.
– Vi är fysiker, vi vet vad atombomber är. Och så kommer en major och börjar förklara hur atombomber funkar, men han förstår ingenting om fysiken bakom.
Tönu berättar att majorens förklaring av kärnfysik blev ett slags internskämt med fysikstudenter från andra universitet.
Ibland fick statens inflytande värre konsekvenser än tidsslöseri. När Tönu var student försvann en ung och framstående kemilektor från universitet. Lektorn var en aktiv medlem i kommunistpartiet och fick chansen att åka till Frankrike i ett halvår.
– Det öppnade hans ögon. Han såg att allt han trodde var fel. Han kom tillbaka och, som en ärlig människa, så började han prata om det, berättar Tönu.
Lektorn förbjöds från att undervisa och när det inte tystade honom tillgrep staten hårdare medel.
– Han låstes in på en psykiatrisk klinik. Han slutade äta och så dog han bara, säger Tönu.
Trots att Tönu var student på samma fakultet så märkte han ingenting. Några år senare, när landet blev mer öppet och yttrandefriheten var på uppgång, läste han om vad som hänt i en tidning.
Det gällde med andra ord att vara försiktig med vad man sa och till vem. I Tönus fysikklass var det en kille som stack ut.
– Om man inte klarade sina tentor kastades man ut. Han klarade inte tentorna, men ändå blev han inte utkastad. Då börjad man fundera lite. Vad pågår här? Varför är han fortfarande kvar?
Klasskompisarna var överens om att det var bäst att vara försiktig med vad man sa när han var med. Ingen visste säkert, men de misstänkte att killen var en spion.
Första gången Tönu skulle till Sverige i slutet av 80-talet blev han själv erbjuden att spionera. Under processen för att söka tillstånd för sin resa kallades han till ett möte.
– Det var en ung man som pratade ryska. Han sade ungefär: Sverige är ett vänligt och neutralt land, inga problem med Sverige. Men det är många amerikaner där också. Om någon skulle kontakta dig så vill vi gärna att du berättar det för oss, berättar Tönu.
– Jag svarade ingenting. Jag sa inte att jag inte skulle göra det heller, konstaterar han.
Tönu var rädd för att han inte skulle få åka till Sverige om han sa fel saker. Han sa bara att det var osannolikt att någon skulle försöka få information från honom eftersom hans forskningsområde var militärstrategiskt ointressant.
Inom forskningsområden som däremot kunde ha en militär tillämpning rådde väldigt strikt kontroll. Tönu berättar att atomforskning skedde på slutna områden där enbart forskarna själva hade tillträde. Dessutom var atomforskarna förbjudna att åka utomlands.
Trots att Tönus område inte var strategiskt intressant så kontrollerades allt som publicerades.
– Det gällde all universitetsverksamhet. Att skicka forskningsartiklar utomlands krävde att man först publicerade dem på ryska, följt av en lång byråkratisk process.
– Det var ett heldagsjobb att få alla de stämplar som behövdes, berättar Tönu.
Efter att man intygat att artikeln publicerats på ryska och en tjänsteman kollat igenom att det inte stod något intressant så fick man skicka den utomlands.
– Jag vet inte vem som skrev under, artiklarna hade aldrig publicerats på ryska. Det var nog väldigt liten risk att någon skulle upptäcka det.
Bara en sådan enkel sak som att kopiera ett papper – oavsett vad det var – krävde mängder av signaturer och pappersarbete. Tönu ler när han minns tillbaka.
– Jag kopierade så mycket när jag var i Sverige första gången. Jag kopierade allt möjligt.
Mot slutet av samtalet säger Tönu att pappersarbetet har ökat även i Sverige de senaste åren och tecknar en linjär kurva med handen för att visa hur. Det handlar om alltifrån hur man redovisar sina forskningsanslag till vad man måste göra för att anställa en doktorand.
– Jag bara fixar det och försöker tillbringa så lite tid som möjligt med det. Om man tar onödig byråkrati seriöst, då blir det riktigt illa, säger Tönu.
Och som tur är har Tönu kommit på en riktigt fiffig lösning.
– Nu för tiden använder jag Chat GPT. Saker och ting som tog sin tid innan är bara… gjort direkt! säger Tönu nöjt.
Artikeln publicerades först i Lundagård nummer 3 2025.
