Macbeth på Malmö Stadsteaters Intiman är tacksamt långt från Dramatens stela Shakespeare-pretentioner. Fredrik Gunnarsson regisserar, spelar alla roller och hittar narren i Macbeth. Han borde dock ha repat mer innan premiären, tycker Lundagårds Sixten Ferring Houltz.
Fredrik Gunnarsson ringer i en klocka bakom scenen innan han tränger fram genom förhängena. Han är klädd i renässansdräkt med halvt nedhasade trikåer och skepparkrans à la Torgny Lindgren. ”Jag heter William Shakespeare”, förklarar Gunnarsson, och nu ska vi få höra ”en mustig historia”. Egentligen är det en pjäs med många roller, men på grund av fel i planeringen är Shakespeare ensam på scen ikväll. Det får gå.
Vi hör hur Macbeth, tegn av Glamis, genom en förutsägelse får veta att han ska bli Skottlands kung. Drivna av maktbegär förverkligar han och Lady Macbeth (här ”Lejdy”) profetian på egen hand genom ett djävulskt mord på kung Duncan (eller ”Danken”). De drabbas först av ångerns och förföljelsemanins vansinne och får till slut smaka på en brutal hämnd. Gunnarsson, eller Shakespeare, berättar och spelar alla roller, samtidigt som han dansar och sjunger och avbryter sig emellanåt, antingen för att han skäms för mycket eller för att han har tappat bort sig.
Och när Gunnarsson säger att han har tappat bort sig – då tror man honom. Han gör stor poäng av att vara sig själv på scen, och allt känns som om han hittar på det lite som det kommer. Kaoset bidrar till en viss gräns med en lyckad omedelbarhet. Det funkar, eftersom historien ständigt går som en röd tråd genom kalabaliken.
Dessutom är det huvudsakligen ett ordnat kaos. Det märks att Bjärnums Stadsteaters gamle föreståndare bemästrar den i Sverige ack så föraktade konsten att spela clown. Han använder sig bland annat av clownkonstens mest grundläggande regel: om ett skämt inte går hem ska det upprepas tills själva försöken att roa blir roliga i sig. Därför sitter man ofta och skrattar under Macbeth, utan att kunna komma på vad skämtet var.
Det är förstås helt rätt att Shakespeare framställs som en narr. Det var han. Men, någonstans börjar det ändå påminna lite väl mycket om ett illa inrepat studentspex. Jag vet inte när, men kanske är det när de kusligt siande ”weird sisters” uppenbarar sig i form av Gunnarsson med en sladdrande Buttericksnäsa; eller när Lady Macbeth framför sin monolog om det förestående mordet, iförd en plastperuk på sniskan, klämmandes sina obefintliga bröst.
En hel del hade kunnat finslipas. Kostymen skulle kunna väljas noggrannare. Förståelsen för mördarparet hade kunnat förstärkas om deras kärleksscen innehöll något mer än en avsugning. Och vändningarna kunde ha varit mycket kvickare. Medan Gunnarsson giktbrutet linkar mellan rollbytena får jag tid att drömma mig bort till Andrew Scotts blixtsnabba karaktärsskiften i enmansversionen av Tjechovs Onkel Vanja på West End för två år sedan.
Ett opretentiöst charmtroll som Gunnarsson kan komma undan med nästan vad som helst. Det märks också på de stående ovationerna (även om just det har blivit så vanligt att det knappt betyder något numer) och att han blir inapplåderad 4 gånger. Macbeth (eller ”Mackan” som det numer heter på Stadsteatern) hade emellertid tjänat på en större narraktig precision.
