Skavlan har gjort comeback i tv-rutan med det nya konceptet Skavlan & Sverige. Lundagårds kulturkrönikör Felix Perklev tycker att det nya programformatet känns oroväckande bekant.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
I dokumentären Skavlan & Sverige – ett omöjligt uppdrag berättar en uppspelt Fredrik Skavlan om sitt nya programformat. Det visas klipp från debattprogrammens historia i Sverige; Robert Aschberg flimrar förbi, rökandes bland gapande debattörer i en tv-studio på 90-talet. Tanken med Skavlans nya format är att föra traditionen vidare, på sitt eget sätt. Visionen är ett ”underhållande och engagerande debattprogram” som ska bidra till ett mer produktivt samtalsklimat i ett splittrat Sverige.
När den nya satsningen Skavlan & Sverige rullas ut i början av september slås jag av att något med stämningen i programmet förefaller bekant. Gästerna, som med nöd och näppe orkar låtsas som att de bryr sig om det som avhandlas, snurrar på stolarna och formulerar spridda idéer baserat på anekdotisk bevisföring. Det är lågintensivt och stökigt på samma gång.
Det väcks obehagliga minnesbilder från sena kvällar. Klockan har passerat nollfyra, ögonen värker och alla beslutsfattande regioner av hjärnan har stängt ned. Blicken vilar över långburkar folköl och tomma snusdosor som ligger spridda över soffbordet. Utanför fönstret ljusnar natthimlen i en hånfullt snabb takt, som för att påminna om alla felaktiga beslut som lett till just denna stund. Samtalen har successivt vittrat sönder och mynnar nu ut i någon slags pseudo-diskussioner. De som inte i tysthet funderar på nattbussens tidtabell häver ur sig debattinspel som egentligen tjänar som ursäkter för att rikta fokus mot sig själv.
Efterfestens dynamik är omisskännlig, och när jag följer samtalen runt Skavlans panelbord märker jag hur den ligger som en blöt filt över tv-studion. Den reducerar deltagarna till välkända arketyper. Fredrik Lindström sitter tillbakalutad i en fåtölj och håller låda om den svenska åsiktskorridoren, med en belåtenhet som skriker “grundkurs i politisk historia”. Amanda Romare är småtimmarnas hovnarr med självförintande utsagor om hur knasig hon är. Isabella Löwengrip verkar hålla sig vaken genom att läxa upp den störiga killen (läs Christoffer Wollter). I bakgrunden inväntar Per Moberg ivrigt ett tillfälle att bli den oumbärliga snubben som lyfter diskussionen till stenåldern och människans DNA.
I grund och botten förhåller jag mig positivt till sena efterfesters sömniga samspel. Kanske är det därför jag till en början blir hänförd av Skavlans nya format; det är något svindlande med att få ta del av nattens släpiga samtal på bästa sändningstid. När jag däremot hör Per Moberg utbrista ”jag fattar ingenting!” till publikens jubel, inser jag att det är dags att plocka ihop mina saker och ta en Uber hemåt tillsammans med någon som ska åt samma håll.
