Som svensk i Norge hamnar Lundagårds utbyteskrönikör Agnes Moulettes Melchert i ett mellanförskap: För norsk för utbytesstudenterna, för svensk för norrmännen. Det visar sig vara det bästa av två världar, tycker hon.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Under mitt första grupparbete i Bergen insåg jag att jag inte var som andra utbytesstudenter. Eftersom kursen handlade om kultur skulle internationella och norska studenter samarbeta. När jag äntligen hittade mina gruppmedlemmar uppstod förvirring – var fanns gruppens norrman? På Canvas fanns förklaringen: Jag skulle representera den norska.
Jag tyckte att det kändes udda, men de andra utbytesstudenterna ryckte bara på axlarna. Norge och Sverige är ju ungefär samma sak, tyckte de. Det visade sig att härkomst inte hade någon betydelse för själva arbetet, så vi delade upp teman och glömde mitt skenbara nationalitetsbyte.
När grupparbetet avslutades med en presentation två veckor senare uppstod dock problemet igen. Resten av kursen skulle delades upp: Norrmännen och utbytesstudenterna splittrades. Då började identitetskrisen: Vilken grupp hörde jag hemma i?
Som svensk student i Norge har jag en sorts dubbel identitet: Norrmännen i klassen ser mig som utbytesstudent, medan utbytesstudenterna ser mig som principiellt norsk. Jag som befinner mig i mitt grannland, inte har utsatts för någon kulturchock och inte ens behöver förlita mig på engelska för att bli förstådd, är inte tillräckligt mycket utbytesstudent.
Samtidigt är jag inte heller lika norsk som norrmännen, som har kjøttkaker istället för köttbullar i matsalen och som alltid lurer på noe när de vill ställa frågor under föreläsningarna. Jag tar med matlåda istället för matpakke (brödskivor med pålägg) till lunch och tycker det låter roligt att säga att man ”luftar” hunden.
Först kändes splittringen mellan de internationella och de norska påfrestande. När jag sprang på en bekant mellan lektionerna hälsade jag på fel språk och under lunchen visste jag inte om jag borde sitta med mina norska klasskompisar eller internationella vänner.
Med tiden har jag dock börjat se på dubbelheten som att få det bästa av två världar. Utbytesstudenterna delar upptäckarlusten och förstår hur det är att vara i Norge på lånad tid, medan norrmännen har koll på hur saker funkar och förstår mitt modersmål. Det är trots allt här som det finns som störst potential för trivsel – mitt emellan språk, kulturer och två versioner av sig själv.
