Det var naivt att försöka använda sociala medier konstruktivt, men läxan är lärd. Boktips tar jag numera direkt i handen, skriver Lundagårds kulturkrönikör Bea Lignell
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Som de flesta andra har jag vant mig vid att scrolla på mobilen utan någon riktig kontroll över vad som dyker upp eller varför, bara en vag föraning om att systemet nog fungerar bättre ju mindre det ifrågasätts.
Förväntningarna är ändå inte höga: Djurvideos är välkomna så länge de inte är AI-genererade, likaså nyheter tills de blir alltför deprimerande, och en fnysning med totalt nollställt ansiktsuttryck räknas som ett skratt. Det enda jag ber om är en mer intressant rektangel att titta på än tågfönstret.
Men nyligen så hände något. Algoritmen fångade upp mitt bokintresse och nya inlägg började visa sig. Någon recenserade en klassiker, en annan tipsade om en underskattad scifi-serie, den första dök upp igen och rekommenderade ett förbisett verk av en välkänd författare.
Det var inga litterära analyser utan rätt simpla kategoriseringar under subgenrer och ”tropes”, men pinsamt nog verkade det ändå som en rätt markant kvalitetshöjning på mitt vanliga flöde.
Men framtoningen skavde. Böckerna fick aldrig stå för sig själva, de var representanter för lättsmälta klichéer. Våld och psykisk misshandel är bara det förföriska mörkret i ”dark romance”. Utdragna sexscener i slottskamrar varvade med politisk intrig mellan talande djur är ”spicy fantasy”. Önskas böcker med kvinnliga huvudkaraktärer där innehållet inte kan reduceras till antingen ”small town romance” eller fem av fem chili-emojis? Leta i ”sad girl lit”-sektionen.
Författarens språkbruk, karaktärernas personligheter och berättelsens symbolik eller verkliga kontext spelade ingen roll, däremot betonades förekomsten av ”bara en säng”-scenariot och ”grumpy x sunshine”-dynamiken mellan kärleksintressena.
Att kategorierna förenklar och därmed tillgängliggör litteratur för en bredare läsekrets, ett återkommande argument i kommentarsfälten, ligger det väl i och för sig något i. Det är inte många som tidigare tänkt på att tillgodose behoven hos bokälskaren utan förmåga till kritiskt tänkande eller läskunnighet.
Det är väl också lika ironiskt som förutsägbart hur intresset förvrids på just sociala medier: En aktivitet som borde låta jaget gå förlorat en stund blir istället en övning i självupptagenhet. Att döma en bok efter omslaget är plötsligt lika självklart som att huvudkaraktären alltid ska likna läsaren till egenskaper och utseende.
Det tog tid och ansträngning att omskola algoritmen, men nu är den åter övertygad om min analfabetism och genererar flödet därefter. Och jag väljer dumma memes över intellektualiserad porr utan att blinka. Av alla dystopier som sociala medier kan tillföra min vardag föredrar jag de uppriktigt hjärndöda över de pseudoakademiska.
