Johanna Holmström Svedéns debut om förlossning och språkets otillräcklighet är svår att sätta ord på. Trots att romanen skildrar en av livets mest omvälvande händelser med skarp närvaro blir läsupplevelsen en avlägsen utzoomning.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Johanna Holmström Svedéns debutroman Audhumblas tunga inleds med en till synes enkel fråga: ”Hur var förlossningen?”. Frågan fungerar som ett slags nav för handlingen och utgör premissen för skildringens existens. Trots frågans skenbara enkelhet gäckar ett abstrakt djup under de tre orden. Hur sätter man ord på något livsomvälvande? Något som samtidigt är kroppsligt och existentiellt, individuellt och universellt?
Den namnlösa protagonisten benämns som ”Hon”, hennes partner som ”Mannen”. Å ena sidan kan detta tolkas som att Hon och Mannen är ställföreträdande för mänskligheten som art, projiceringsytor för alla som för vidare det evolutionära arvet. Å andra sidan skapar berättargreppet en opersonlig distans i den intimitet som en förlossning innebär, vilket gör att jag aldrig riktigt kommer huvudkaraktärerna nära. I min läsning förblir de ansiktslösa stereotyper för medvetna förstagångsföräldrar, som inte engagerar lika mycket emotionellt.
Trots distansen till huvudpersonen finns en skarp närvaro i skildringen av hennes smärta. Den kommer i värkar, i vågor; hon glider in och ut ur förändrade medvetandetillstånd medan röster och maskiner surrar i bakgrunden. Barnet och rummet försvinner ur fokus och kvar finns bara denna allsmäktiga smärta, som kanske inte ens längre får kallas för smärta när den slutar göra ont.
Genom romanen återvänder Holmström Svedén ständigt till frågor om språkets begränsningar och möjligheter. Referensen till Wittgensteins ”om det man inte kan tala måste man tiga” blir talande i sig då romanen i sin helhet kan läsas som ett försök att motbevisa uttalandet.
I slutet av romanen luckras språket upp. När huvudpersonen börjar krysta tappar orden sin betydelse och blir till ljud: ”Smärta smärta smärta smärta. Smärt ärt piff poff tjoff. […] s … ssssss. Ssssmärta.” Snart återstår enbart gutturala vokaler. I språkets upplösning sker kanske även en upplösning av identiteten? Som om huvudpersonen gör sig redo för att ömsa skinn från kvinna till mamma.
I sin helhet känns Audhumblas tunga snarare som ett tillstånd än en berättelse. Trots att romanen behandlar en av livets mest omvälvande händelser gör den det med en sorts lågintensiv avlägsenhet som lämnar mig underligt oberörd. Möjligen beror det på att den subjektiva upplevelsen av att föda barn flyter ut i existentiella frågor utan svar. Varför finns allt som finns? Och vad fanns före allt som började finnas?
När jag läser zoomar jag ut, blir en liten prick i rymden och tänker på Audhumbla, den mytiska kon i nordisk mytologi som titeln syftar på. Genom att nära jätten Ymer med sin mjölk gav Audhumbla, likt en urmoder, liv åt hela universum.
Skulle någon anropa mig ned till jorden igen och be mig svara på frågan ”Hur var boken?” hade även jag haft svårt att finna orden.
