Utklädnad och estetik är en stor del av de studentikosa traditionerna, speciellt såhär inför Lundakarnevalen. Lundagårds kulturkrönikör Moa Lindroth reflekterar över studentlivets påfågel-tendenser och åskådarens roll.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Lundakarnevalen närmar sig och mitt studentliv väcks till liv. Utklädnader och bordsplacering bredvid folk som demonstrativt slänger iväg sånghäftet för att skråla Feta fransyskor utantill. Som alltid när större grupper samlas går det att dela in folk i undergrupper, om man är sugen på sånt. Min favoritgrupp är alla som ger temat sitt yttersta – likt utsmyckade påfåglar vandrar de genom sittningslokalen, gudar bland människor. Övertygade om att de är lite bättre än oss andra. Och kanske har de rätt.
Jag vet nämligen vilken slags människa jag skulle vilja vara: En som får räknas till ovan nämnda grupp. Någon som går i second hand-butiker på jakt efter den perfekta scarfen till utstyrseln. Tyvärr saknar jag förmåga att visualisera outfits och är dessutom både slarvig och snål. Det finns säkert ett socialvetenskapligt begrepp för att jag automatiskt antar att människor i genomtänkta outfits är lite bättre; Eventuellt skönhetens så kallade haloeffekt.
För att koppla av efter den utmattande, studentikosa tillvaron försökte jag i förra veckan se en serie. Problemet var bara att min avund förvärrades. Det visade sig att människans förmåga att ge sig hän åt estetiken är en del av det som gör den nya serien Film Club (SVT Play) så charmig. Två vänner har en filmklubb som blir extra viktig för en av karaktärerna efter att hon drabbats av utmattning. Hon bygger fantasivärldar i garaget där allt från ljusen i taket till kläderna hon bär matchar filmen som valts.
En stor anledning till engagemanget är filmnörden hon startat klubben med – vännen hon också råkar vara kär i. ”The shit that we do for love”, för att låna en formulering från Icona Pop. Men det är beundransvärt: Att göra det fint omkring sig och ge andra en minnesvärd upplevelse. Det är vad jag ser i studentlivets temaoutfits också.
Om huvudkaraktären i Film Club är en av påfåglarna, så är killen hon anstränger sig för den fula ankungen. Han är motsvarigheten till att köpa en kul hatt på Buttericks och sedan bära den oavsett tema. Trots sin egen oförmåga beundrar han det arbete hon lägger ner. Kan det vara evolutionärt? Filmklubben hade troligtvis inte varit lika utsmyckad om inte den grå killen funnits att imponera på. De flesta konstnärer vill ha en publik. Utan uppskattning från andra tillskrivs ansträngningen ingen större mening. De vanliga gör det möjligt för gudarna att utmärka sig på sittningen.
Jag har inte sett klart serien än eftersom jag delar tv med min sambo (som har snöat in fullständigt på curling). Men jag äter upp min högra sko om den inte slutar med att han blir kär i påfågeln – de flesta hade blivit det. När avunden kommer smygande är det därför bra att komma ihåg att vi kan påverkas av både arv och miljö. Så om vi ses på en sittning i vår vill jag att det ska märkas att jag bryr mig. Jag ska visa uppskattning för tingen och deras budskap – även om min oförmåga att visualisera estetik gör att inget riktigt sitter som det ska.
