Caesar är döende. Det är nu upp till hans högra hand Brutus att rädda hans liv. För att rädda Caesars liv måste Brutus enligt gudarna förstöra biblioteket i Alexandria. Lundagårds Johan Larsson har varit och sett Toddyspexarnas nyproduktion Brutus för att ta reda hur äventyret gick.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Det finns en tydlig röd tråd genom hela spexet: Brututs uppdrag att rädda Ceasar. Publiken får följa med honom till Alexandria där han möter Kleopatra, samt sin kvinnliga like Frutus. Brutus, som alltid är lojal och gör allt folk ber honom om, får nu sin största utmaning. Ska han fortsätta vara en lakej till Caesar eller ska han bli en lakej till Kleopatra istället? Det är inte lätt för Brutus när det enda han vet är att lyda, men det gör det desto roligare för publiken.
karaktärer som Kleopatra.
Foto: Wilma Erlandsson
Spexet introducerar här flera andra karaktärer som inte riktigt passar in i den mytiska omgivningen. Ändå är det när dessa karaktärer är på scen som spexet är som bäst. Vare sig det är Bibbi, bibliotekarien i Alexandria, eller fixarkillen Ronny så får de alltid publiken att vika sig dubbelt i skratt. Bibbi är den mest excentriska skvallertanten man kan föreställa sig. Hennes plats på scenen matchas av Ronny som på bred skånska fixar allt från ballonger till fyrverkerier. Spex ska vara oväntat och överdrivet och därför är dessa avvikande karaktärer essensen av en bra rollsättning.
De mindre rollerna skapar dock en del problem. Varje karaktär får sin egen kuplett och ibland blir det väldigt tight mellan sångerna. Det hade inte behövt vara ett problem om alla kupletter var bra, men så är tyvärr inte fallet. De räddas inte heller av orkestern,s trots dirigentens föredömliga kraft och energi. Istället önskar jag att kupletterna var över så att spexet kunde återgå till det fantastiska manuset.
Det är i avbrott mellan alla kupletter som föreställningen är som bäst. Vare sig det är romerska senatorer som diskuterar sin dagordning eller gudarna Jupiter och Neptunus som smider planer är det hela fruktansvärt roligt. Toddyspexet träffar mitt i prick med komedin och skämtar brett om allting från spårvagnar till vad som kan hända med lådcyklar under firmafester. Som publik sitter man spänd i sin stol och inväntar nästa träffsäkra skämt.
Eftersom manuset håller den kvalitén den gör tänker jag inte så mycket på den övergripande handlingen. Det spelar liksom ingen roll när berättelsen abrupt svänger och börjar diskutera kollektivtrafiken eller Kleopatras planer för att ta över Romarriket. Så länge publiken skrattar kan handlingen vara sekundär. Personligen hade jag dock önskat att upplevelsen var aningen längre. Spexets fjärde akt hade behövt några minuter till för att få till ett klockrent slut.
Ändå lyckades Toddyspexet få mig att skratta från början till slut. Vare sig det var genom sina fantastiska karaktärer eller genom att de medverkande inte var sena att bjuda på sig själva ropade publiken alltid efter mer. I slutändan gjorde det inte så mycket att kupletterna fick ta lite väl mycket plats och att spexet var aningen för kort. Vill man luta sig tillbaka och skratta är det en perfekt föreställning, och det är ändå så spex ska vara.
