Djingis Khan är nästintill heligt i spexvärlden. Föreställningen, författad av bland annat Hasse Alfredsson inför Lundakarnevalen 1954, förändrade definitionen av vad ett spex är. Det är alltså stora skor som Lundaspexarna ska fylla nu när det under årets karnevalsvår nalkas sedvanlig återuppsättning. Lundagårds Johan Larsson har är på plats för genrepet av Djingis Khan för att ta reda på om Lundaspexarna lever upp till förväntningarna.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Titel: Djingis Khan
Originaluppsättning: 1954
Visas: 25-28/4
Det är trist i Karakorum, ingenting finns kvar att erövra och Djingis Khan har blivit gammal och grå. Men det varar inte länge, för snart anländer storvisiren av Samarkand Jafar med ett erbjudande om att sälja nyckeln till staden. Chansen för nya erövringar ger liv till Djingis, som lockas av erbjudandet trots sin shamans profetia om att Samarkand kommer att bli döden för Mongolriket. Väl i Samarkand bjuder spexet det på korsriddare, magdansare och förtrollad kärlek.
Precis som Lundagård skrev förra gången Djingis Khan sattes upp finns det utrymme för att våga mer med spexet. Bissen, det vill säga omtagen, blir ofta detsamma som originalsången och stundom önskar man som tittare att spexet skulle vara mer spexigt än högtidligt. Jag hoppas att detta enbart är ett problem under kvällens genrep, eftersom den högtravande stämningen stör spexets komedi. Under genrepet inträffar både kostym- och teknikfel, men då reagerar spexarna snabbt och visar på mästerlig improvisationsförmåga. När fasaden bryts blir resultatet alltid att publiken skrattar och jublar. Det är i stunderna när saker inte går som planerat som Lundaspexarna får visa en ny sida som jag annars tycker att de saknar. De blir mer publiknära och relaterbara på ett sätt de mindre spexen i Lund är, men som Lundaspexarna sällan lyckas uppnå.
mongol. Foto: Erik Norinder.
Under föreställningens gång matchar kostymerna och dekorerna perfekt. Publiken förtrollas av både det gråa, dunkla Karakorum och det förgyllda och ljusa Samarkand. Det är tveksamt om kostymerna är en historiskt korrekt porträttering av dåtidens mongoler, något som man snabbt glömmer glömmer man däremot snabbt när man får se spexarnas mästerliga koreografi, otroliga cirkuskonster och akrobatik.
Djingis Khan är ett spex som har två stora styrkor: sången och de tramsiga ögonblicken. Lundaspexarna är otroligt duktiga på sin sång, kupletterna visar inte sin ålder och härjarevisan är lika bra som alltid. Detsamma kan sägas om humorn. Spexet blandar tramsig, studentikos humor med rappa vitsar som man önskar varade längre.
Vissa skådespelare är bättre på denna tramsighet än andra. Ett ögonblick där tramset blir helt perfekt är när korsriddaren Perssons kommer inridande på sin häst. Hästen består av två statister och ett täckande skynke, och alla på scen verkar hålla andan för att se om Persson kommer att trilla av. Persson lyckas stanna kvar, och trots att han nog var glad att överlevt den första ridturen hoppar han gärna upp på hästen igen när publiken insisterar på en omtagning.
Spexet är som allra roligast under kuletterna. Under den klassiska balkongvisan där sångaren proklamerar att det är dags för bön ropar publiken efter omtag. Visan körs på svenska, sedan engelska, franska, ryska och så vidare. Även när sångaren säger att det inte finns mer att ge fortsätter publiken skandera efter mer.
Det finns dock svackor i det 70-åriga manuset. De första två akterna är fyllda med action, sång och dans. Publiken hinner aldrig ens undra vad nästa spektakel kommer att vara. Därför är det en besvikelse när tredje akten visar sig vara motsatsen till detta, och resten av föreställningen enbart spenderas på att knyta ihop alla trådar som de tidigare akterna startade. Istället för att ge publiken något oförutsägbart och kreativt blir det mer av detsamma. Hade Lundaspexarna vågat mer hade spexet slagit alla förväntningar.
I Lund kommer våren alltid att associeras med Lundaspexarna, och Lundaspexarna kommer alltid att associeras med Djingis Khan. Det är därför svårt att sammanfatta spexet i några få ord, och det finns såklart mycket mer att säga om Hasse Alfredssons mästerverk. Är det rätt eller fel att porträttera mongoler och muslimer på det sättet spexet gör? Kommer spexet fortfarande att sättas upp om 70 år? Det är frågor nog ingen kan bestämt svara på. Det som dock är säkert är att Lundaspexarna har lyckats skapa en förträffligt rolig kväll med hög kvalité som få spex kan matcha.
