Dokumentären Åse, regisserad av Nino Saldes Åkerström, är en kort men känslomässigt stor skildring av Söderlyckans skejtpark och en av dess mest oväntade besökare: Åse. Hon är 73 år gammal, åker permobil och umgås med ungdomarna i skejtparken.
Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Redan i kön till visningen på Kino får man en ledtråd till kärnan i Åse. En större del av besökarna är barn och ungdomar, flera av dem med medtagen hjälm, och en och annan skejtboard syns till. Man hör kommentarer såsom ”kul att hon får lite recognition”. Väl i biosalongen är Åse själv på plats längst fram och pratar med personalen och det unga teamet bakom filmen.
I filmen får vi se några kortare episoder ur Åses vardag och tid med ungdomarna. Hon diskuterar skejttricks och ordnar grillkvällar med hamburgare för skejtarna (men inte cyklister, till publikens stora skratt). Betydelsen hon har för skejtparksbesökarna lyser tydligt igenom. Det gör även kärleken som hon ger och tar emot. Inte sällan är hon helt omringad av yngre skejtare som vill samtala eller hjälpa till. Episoderna lyckas snyggt och effektivt illustrera den varma energin som Åse utstrålar och den smittar av sig på tittaren.
Åse berättar om sig själv i voiceover. Hon förklarar hur hon vill framstå, som en person andra kan känna glädje av, ”men ibland är jag lite bitchig, sånt är livet” tilläger hon. Hon berättar om sin son, Kim, även han skejtare, som gick bort till följd av en svår depression. Därför vill Åse göra vad hon kan för att unga inte ska må dåligt. Man märker av en ärlighet och en tyngd i hennes ord, som ger ett större djup till den tidigare genomträngande positiviteten i såväl filmen som i Åses karaktär.
Visuellt är filmen full av värme. Söderlyckans skejtpark skildras dränkt i sommarsol, med grillen framme och sneakers hängande från ljusledningen. Den kallnar först när vi får följa Åse, med kameran strax över hennes axel i permobilen, upp till lägenheten. Där berättar hon mer om Kim. Det märks hur händelserna tynger henne, men också hur de har format hennes driv och vilja att stödja andra. Hon förklarar att hon gör det hon gör för de unga skejtarna i sin sons namn.
Kortfilmen imponerar såväl känslomässigt som tekniskt, med snygg bild, behagligt soundtrack, och en unik stillsamhet som låter huvudpersonen skina. Den drivs fullständigt av hennes närvaro, patos och humor. Åse är en historia om förståelse, kärlek, och att ge utan att ta. Men av publikresponsen märks också hur Åse får tillbaka, och svar på frågor såsom ”Vad är ditt favoritskejttrick?” möts av familjära skratt.
För någon som inte har satt foten på Söderlyckans skejtpark eller på annat sätt träffat Åse blir känslan ändå att man tar del av den enorma vänskapen i både filmen och i rummet. På väg ut hör jag ett barn förklara att han ”vill visa för alla på skolan”.
