Studentlivet är lika mycket ungdomens början som ungdomens slut. Det är lätt att fastna i tankar om arbetslöshet och ett intetsägande arbetsliv som strax ska ta sin början och tuffa på tills vi är sjuttio. Samtidigt finns det aldrig så många möjligheter som nu.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Häromdagen såg jag filmatiseringen av Je M’appelle Agneta. En film om en medelålders kvinna och hennes existentiella frigörelse blir startskottet för mig och min libidos utveckling. Och innan ni får några idéer så vill jag vara tydlig med att det är libido i betydelsen ”drivkraften bakom alla livets behov” som åsyftas. Suget efter mat, självkärlek, njutning och, kanske allra mest, frihet. I filmen tar Agneta sitt pick och pack och flyttar till Provence i Frankrike för att ta hand om en äldre dement homosexuell man. Väl där lyckas hon äntligen svara på frågan om vem hon är och vad hon tycker om. Som bonus får hon också känna sig vacker efter ett liv gömt i pösiga kläder.
Jag lämnar biosalongen fullkomligt skuttande. Jag funderar på om jag ska ta första bästa flyg från Kastrup. Helt utan plan och mål, bara för att påminna mig om att jag lever och att agensen egentligen är total. I en spiral bestående av 171:an, matlåde-lunch och tentaplugg tappas något bort. Man behöver ibland något nytt, något ovant, för att bli påmind om att livet är flexibelt och spännande och vackert.
För studenten görs detta bäst genom utbytesstudier. För egen del har jag aldrig känt mig så fri som under terminen i Santiago. Man kan vara precis vem man vill, prova på personligheter, stilar och intressen olika veckodagar utan större konsekvenser. Och det finns något i den nya, gränslösa tillvaron som öppnar rum inom dig som du knappt vågade tro fanns. Den mest träffande beskrivningen för känslan hittade jag förra sommaren i Johanna Hedmans debutroman Trion.
Jag visste inte hur jag skulle förklara att jag hade känt mig fri på ett sätt som kanske bara kunde sammanfattas med det enkla faktum att jag kunnat begå misstag efter misstag, och inget av dem hade betytt något, de tyngde inte ner mig. I Stockholm fanns inte samma utrymme för felsteg. Allt jag gjorde verkade samlas runt mig, som årsringar av framgångar och misstag inristade i trottoaren.
Hedman beskriver den där bitterljuva insikten om att friheten är så nära för utbytesstudenten, men så lätt blir bortglömd i vardagslunket. Att få fela och improvisera även i sin hemstad känns ibland som en omöjlighet.
För att stärka min libido i sann Agneta-anda försökte jag därför göra något ovant men också oändligt fritt häromkvällen. Jag tog på mig personligheten “medelålderskvinna som bara vill få dansa i fred” och tog mig till ett zumbapass i kvällssolen. Jag ställde mig längst bak i ett rum med fruktansvärt svettiga och fullkomligt obrydda kvinnor som skakade rumpa till tonerna av Bad Bunny. Ett fullkomligt frigjort sammanhang där alla gör fel, men där dansglädjen och skratten får vara större och viktigare än att kunna utföra korrekta V-steg eller ens att snurra åt rätt håll. Och jag tror inte att jag har känt mig så levande och fri sedan jag dansade salsa på Santiagos gator på den där utbytesterminen en dag för länge sen.
Jag vägrar att tro att personlighetstestandet och friheten som utbytet och resorna ger upphov till är exklusiva för just de sammanhangen. Med min vän har jag pratat om hästens år som 202SEX, eller mer specifikt lustens år. Där ja-sägandet blir större än stagnationen och nyfikenheten får leda och bestämma. Även en helt vanlig onsdag. Så omfamna livets libido och ungdomens oändliga möjligheter och friheter. Tillsammans kan vi, i takt med att knopparna brister på Lunds gator, möta livet och ovissheten med lika delar nyfikenhet, skämskuddar och njutning.
