Greenpeace och onda präster

 Är alla präster snälla? Är alla humanister glasögonprydda pretton? Emma Andersson funderar över fördomar, och om en utbildning verkligen säger allt om sin students personlighet.

 

”Hej allihop. Bla, bla… och jag ska bli präst.”

Det är kursens introduktion och när tjejen bakom mig har berättat om sig själv andas jag ut. Lättad. Det var som jag anade. Hon ska bli präst. Då måste hon vara snäll. För ingen som har daglig kontakt med Gud kan väl vara taskig?

Det händer att jag tittar på amerikansk high school-film ibland. Elever som bär sin tillhörighet så tydligt att alla kan se den. Som både ser ut som och är sitt intresse, sin talang, sin bakgrund. Och jag funderar över om jag skulle vilja att folk såg direkt vem jag är, eller vem de tror att jag är, och döma mig därefter. Andas ut över att det inte är detsamma längre. Inte på universitetet. Eller?

Jag rannsakar mig själv. Sneglar på människorna jag möter i smyg. Ibland är det deras yttre. Kläder, beteende. Ibland en presentation av framtida yrkesval. Präst, statsvetare, humanist. Med ens tror jag mig veta exakt vem jag har framför mig. Den blivande prästen, som inte kan vara annat än snäll. Statsvetaren som kommer att spela på mitt dåliga samvete tills hen fått med mig i Greenpeace. Humanisten med glasögon som älskar att få folk att känna sig underlägsna med svåra ord och omnämnanden av okända författare.

Det är sällan det stämmer. Jag är väl medveten om att en gemensam mask har förmågan att dölja många olika ansikten. Och när mina fördomar så småningom krossas vid avslöjandet av ännu en ny sida hos min bekantskap, blir jag aldrig direkt förvånad. Ändå kan jag inte låta bli att undra varför. Varför tänker jag så här? Varför väljer människor att se ut och bete sig på sätt som gör dem så förutsägbara, åtminstone till en början? Där statsvetare måste älska Greenpeace och humanister måste vara svåra och göra svepande rörelser med glasögonen i handen? Är roten till mina fördomar en fråga om personlighet eller anpassning? Väljer vi grupper som är som oss, eller blir vi som de grupper vi tillhör?

Jag vet inte. Kanske är allting bara som det ska vara. För kanske hade världen varit ännu mer fel om statsvetare inte försökt tvinga mig att rädda den.

Och för att inte tala om hur läskigt det hade varit om präster varit onda.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Det egna sällskapet

Ensamhet har blivit mer entydigt förknippat med psykisk