Vår kamp

- in Reportage
@Philip Stålhandske

Santiago, London, Quebec och Helsingfors. Världen över går studenter ut i kraftfulla protester mot vad de upplever som fel i sin samtid. Men vad får de svenska studenterna på fötter? Det här är historien om hur den svenska studentrörelsen försjönk i tystnad – för att studenterna själva ville det.

”Sous les pavés, la plage!”, ”Under gatstenarna, stranden!” skanderade de franska studenterna då de 2006 ockuperade Sorbonneuniversitetets trappor under arbetsrättsprotesterna. Deras slagord var ett eko från majrevolten

1968, då radikala vänsterstudenter drabbade samman med polis i våldsamma demonstrationer.

Efter kraftfulla studentprotester mot höjda studieavgifter i Kanada 2012 förbjöd regeringen större folksamlingar vid universitetet. Som svar tog Quebecs studenter till gatorna i smågrupper. Kväll efter kväll, vecka efter vecka, hamrade de på kastruller högljudda protester mot vad de upplevde som orättvisa villkor.

Sverige var under 1968 inte utan motsvarande rörelser. Studenter i tusental samlades i Lundagård i protest mot USAs ambassadörs sverigebesök. Studenter vid Stockholms universitet ockuperade sitt eget kårhus. Studenter från hela landet gjorde gemensam sak av att stoppa Davids cup-matchen mellan Sverige och Rhodesia (Zimbabwe) i protest mot apartheidregimen. På bilder från demonstrationer viftas det med plakat i Lundagård. Det kan vid en tillbakablick tyckas som att Sveriges samlade studenter var på benen i vilda protester.

Lundagård fylldes ­– som scenen för de intensiva demonstrationer – under våren 1968 av två tusen studenter, trehundra poliser, hästar, hundar och baner. Nu, i februari 2013, ligger gårdsplanen relativt öde. Förutom två människor i Läkare utan gränsers svarta jackor lyser den politiska aktiviteten med sin frånvaro. Studenterna som skyndar förbi skakar på huvudet när välgörenhetsorganisationens utsända närmar sig, slår ned blicken och fortsätter.

Det har inte saknats saker att engagera sig i. Förändringar i betygssystem och examinationssystem, liksom begränsningar av antalet terminer med CSN har införts utan större reaktioner från studenterna. Till och med en endagarsstrejk från läkarstudenter beskrivs som ”drastiskt” – ett mått på hur ovanligt det är att studenterna tar ställning i politiska frågor.

Nils Gustafsson är doktorand i statsvetenskap och tidigare vice ordförande i Lunds universitets studentkårer (Lus) 2003-2004. Enligt honom beror bristen på demonstrationer av politiskt missnöje från Sveriges studenter på två saker. Dels på att deras förhållanden är så bra att de inte har mycket att demonstrera mot, dels har de en hel del att förlora. Kanske saknar även dagens svenska studenter den känsla av rätt att kräva saker som tidigare studenter haft. Med tanken på att studierna är gratis och att andra har det sämre i bakhuvudet är det svårt att motivera för sig själv varför just du ska kräva mer av samhället.

Andrea Malesevic, avgående ordförande för Vänsterns studentförbund, har en något annorlunda förklaring. Hon menar att förhållandena för svenska studenter har försämrats i sådan grad att protester hade varit motiverat, det är hur det skett som är hindret.

– I andra länder har det funnits en utlösande faktor som har kunnat massmobilisera. Det har hänt någonting, som höjda avgifter. Medan här, i Sverige, är det snarare uteblivna förbättringar kring CSN. Att CSN inte hängt med inflationen, allting har blivit dyrare. Det har inte funnits någon radikal, utlösande faktor.

Snarare än att folk som redan är studenter drabbats har möjligheterna för låginkomsttagare att bli studenter försämrats. Men det är inget som studenter verkar ha något intresse av att ändra på.

Juridikstudenten Jonatan Macznik, migrations- och integrationspolitisk talesperson i Liberala ungdomsförbundet och ledamot i Göteborgs utbildningsnämnd, är besviken på den låga intensiteten i Lunds studentpolitik. I en krönika i senaste Lundagård frågar han sig: var är kampen? Han blickar bakåt mot 1968, en rörelse som han må vara oense med men vars engagemang han imponeras av. I dag ser han ingenting av det deltagandet. I stället upplever han studentrörelsen som passiv och en aning fantasilös.

– Det finns så många samhällsfrågor som studenterna skulle kunna sluta upp kring. Sådana frågor som inte är knutna till ett speciellt perspektiv. Migrationsfrågan, som jag själv är väldigt involverad i, tror jag skulle kunna vara en sådan.

Till skillnad från sina franska motsvarigheter har de svenska studenterna inte tagit efter sina föräldrars exempel. Idén om en studentkamp där ungdomar tar över gatan och kräver förändring lever likafullt kvar.

– Man borde kunna kräva mer av studenterna eftersom vi trots allt studerar samhället, de flesta av oss, på ett eller annat sätt. Men kanske måste det till ett egenintresse för att motivera folk?

I Sverige talas det i dag om ideologiernas död. Finns det någon plats för djupare diskussioner om vad politiken ska vara i dagens politiska klimat som alltmer handlar om administrationspolitik? Studenterna visar inte några tecken på att bli de som går mot strömmen. Faktum är att Lunds studentpolitik tvärtom avpolitiserats under de senaste 20 åren. Under mitten av 90-talet avskaffades systemet med politiska partier i kåren i samband med ombildandet av Lunds studentkår till det nuvarande Lus, en förändring som verkar bestå. Tidigare hade man politiska partier i kårens styrelse. Studenternas representanter valdes på ett sätt liknande det som används i riksdagen, ett system som fortfarande existerar i bland annat Stockholm och Uppsala.

Men när man införde det nya kårsystemet ville man bort från vad man upplevde var en åtskillnad mellan studentpolitikerna, som satt i kårfullmäktige och debatterade, och de studentfackliga ombuden, som sysslade med studenternas vardag. Lunds studentkår splittrades. I stället uppstod flera små kårer, uppdelade efter studieområde och samlade under paraplyorganisationen Lunds universitets studentkårer. I samma veva avskaffades den tydliga allmänpolitiska kopplingen och i stället lades fokus på att sköta studentrepresentation. Äntligen skulle studenterna känna sig representerade av sina studentombud. Partival byttes mot personval och studentpartierna förpassades till historien tillsammans med sina abstrakta och oanvändbara diskussioner om ideologi.

Jonatan Macznik menar att kårerna i dag inte gör vad de borde göra: driva studentfrågor allmänpolitiskt. De är inte politiserade nog, vilket gör att de politiska studentförbunden måste driva vad han kallar ”CSN-frågor”, konkreta frågor som berör studenternas vardag. De större, samhällsrelaterade och ideologiska perspektiven hamnar då i skymundan, menar han.

Kanske finns förklaringen i hur en uppdelning, som var menad att föra det studentfackliga arbetet och kårpolitiken närmre varandra, i stället har lett till att politiken och det fackliga arbetet har allt mindre med varandra att göra. När kåren skiljts från det allmänpolitiska är det inte lika naturligt att man som politiskt intresserad engagerar sig i kåren. Tidigare gick man ofta från kåren till en politisk karriär, men det är en karriärväg som inte längre är lika tydlig.

Att inte behöva ta politisk ställning till sin kår gör att politiska frågor inte heller genomsyrar studenternas vardag, vilket gör steget till högljudda protester större, spekulerar Jonatan Macznik.

Nils Gustafsson sitter så tillbakalutad i sin stol att han praktiskt taget ligger. När han tänker efter korsar han händerna över magen och ser upp i taket på sitt tomma, tillfälliga kontor på kemicentrum och suckar djupt. Han ser inte ut att vara en dag över 20, trots att han nu varit vid Lunds universitet i 14 år. Han berättar att hans egna erfarenhet av Lus, efter många år både som aktiv och utomstående observatör, är en organisation som utkämpar samma interna strider nu som för 20 år sedan. Vartannat år görs samma interna utredning för att avgöra storleken på organisationen, i hur hög grad organisationen ska sträva efter att påverka och inom vilka områden organisationen ska vara aktiv. Vilken kår ska ha mest inflytande och ska man ha vetorätt eller inte? Sedan är någon kritisk och hela processen börjar om igen.

Men någon forskning kring det här går inte att få tag på. På frågan varför det är så svarar Gustafsson att forskning visst finns: på studentpolitiken som rekryteringsväg till de stora riksdagspartierna. På sin höjd kvalificerar studentpolitiken som en slags farmarliga för den riktiga politiken. En ständigt omorganiserande låtsatsvärld, med studenter som leker administratörer så att de sedan kan få ett högavlönat jobb.

Men kanske är detta att fokusera på vardagsfrågorna inte alls ett steg bort från politiken. Andrea Malesevic menar tvärt om att det är där studentpolitik tar sin början. Det är, menar hon, genom att protestera mot de små sakerna man kan lära sig att kämpa tillsammans och upptäcka att man kan åstadkomma saker.

– Många engagerar sig i utskott i kampen för bättre utbildning och det är ju studentkamp, men det kan också vara allt från kampen för flera mikrovågsugnar till att anordna stora protester mot att avgiftsbelägga universiteten.

Vad var och en gör för att förbättra sin egen studiesituation är med andra ord en form av studentpolitik. Så kanske är det trots allt genom de små vardagsfrågorna som den moderna studentkampen bäst utkämpas; ”under mikrovågsugnarna, stranden”?

Att studenterna var mer engagerade förr är också, enligt Nils Gustafsson, i viss mån en missuppfattning. Vi gillar helt enkelt att prata om en gyllene, förlorad, tid. En tid som aldrig funnits. Snarare är det 68-rörelsen som är märklig, ett udda inslag i ett ganska jämnt politiskt engagemang bland studenter. Oftast har studenterna, eller i alla fall studentförbunden, stått enade med regeringen gentemot högskolorna i utformningen av den svenska högskolepolitiken. I de flesta andra länder står studenterna i opposition till antingen staten eller både staten och högskolan. I Sverige har regeringen lyckats få studentrörelsen och mer radikala föreningar att sugas in i systemet.

Trots att mycket pekar på att det inte var bättre förr, är alla överens om att något har förändrats när det gäller studentpolitikens förutsättning. Aktiviteter vid sidan av studierna blir allt mer en genomtänkt aktivitet, vald för att se bra ut för framtida arbetsgivare. ”Akademikerarbetslöshet” har i större utsträckning blivit en fråga som studenterna måste förhålla sig till. I och med demokratiseringen av utbildningen har att vara akademiker upphört att vara något som garanterar dig en trygg anställning. Detta har skapat en oro, trots att arbetslösheten för akademiker är betydligt lägre än för övriga yrkesgrupper. I april 2011 var 3,8 procent av alla med minst två års eftergymnasial utbildning i Sverige arbetslösa enligt EU:s statistikbyrå, Eurostat. Detta kan jämföras med 7 procent för de med upp till två års eftergymnasial utbildning och 17 procent bland de som inte gått gymnasiet. Ett av de första omnämnandena av akedemikerarbetslöshet i pressen under 30- och 40-talet rörde i chockerade ordalag ungefär 15 arbetslösa akademiker.

Att intressera sig för samhället och demokrati är enligt Gustafsson något av en lyx, möjlig att ägna sig åt endast om man har väldigt goda förhållanden eller så hopplösa förhållanden att man inte har något att förlora. Men förväntar man sig att komma ut från utbildningen som livspusselläggande medelklass – oroad över, men inte säker på, att allt ska gå åt helvete – finns inte den möjligheten. Att vara insnärjda i ett livspussel som börjar läggas redan innan de gått ut universitetet präglar också vad studenterna engagerar sig i.

– I alla organisationer som jag har någon som helst insyn i så är det mycket mindre ”hejsan, hoppsan” och mycket mer business. Det är många som säger att studenterna ser på sitt ideella engagemang på ett mer instrumentelt sätt än vad man gjort för tjugo, trettio år sedan, säger Nils Gustafsson.

Andrea Malesevic går så långt som att påstå att många studenterna i dag inte ens identifierar sig som studenter. I stället identifierar man sig med sitt framtida yrke, eller på sin höjd med sin studiedisciplin. Det gör det svårt för studenter att organisera sig kring en gemensam fråga. Hon menar att universiteten i dag är en kunskapsfabrik som vill producera en viss ideologi.

– Jag skulle säga att det är en entreprenörsideologi, där

utbildningen ses som en vara och studenten ska investera i den här varan. Man ska vara sin egen chef, säger hon.

Jonatan Macznik går inte så långt, men han menar ändå att studenterna i dag har blivit ett ”särintresse bland andra särintressen”.

– Allt som inte är arbete är ju ett särintresse i dag.

Samtidigt vill Nils Gustafsson nyansera bilden. Att dra en rak linje mellan förändringar i synen på studier och minskat politiskt engagemang är för honom att göra det lite väl enkelt för sig. Det är snarare den vanliga viljan att tro att allt var bättre förr som spelar in.

– Alltså, det finns ingenting som hindrar människor från att diskutera politik. Det kommer politiskt engagerade människor till universitetet, de hittar olika platser att diskutera politik, de som är intresserade av det. De kan göra det ändå. Jag tycker det är svårt att göra den kopplingen att bara för att folk inte skriver in sig i Lund utan en aning om vad de vill göra, stannar alldeles för länge och sitter på rökiga kaféer och diskuterar filosofi nätterna igenom så finns det ingen allmänpolitisk vitalitet i studentvärlden längre.

– 60-talet var till exempel väldigt mycket plakatpolitik och att skrika saker ganska högt utan att egentligen vara särskilt intresserad av att lägga massa tid på att förändra innehållet i utbildningen.

Han är trots det imponerad av det engagemang 60-talets studentrörelse visade utbildningsreformen ”Ukas” 1968. Det var denna reform, som införde ett system med att ordna studierna i program, som ledde till ockupationen av kårhuset i Stockholm. De stora förändringar som sker i dag har inte alls väckt intresse på samma sätt. I stället är det uteslutande ”studentfackliga nördar” som intresserar sig, skriver remisser och roar sig på egen hand.

Någon som skrivit mycket om 60- och 70-talets politiska engagemang bland studenter är Kim Salomon, historiker vid Lunds universitet. Det märks att detta är en period han tycker om att prata om. Inte bara för att han skrivit om den, utan också för att han var där. Då stod han på barikaderna i kampen mot universitetssystemet, nu har han ett stort hörnkontor på historiska institutionen. Han berättar, med en dansk accent som blir tydligare ju mer han skrattar, om hur en politisk förening för studenter han var med i använde kodnamn för att dölja sina identiteter för möjliga infiltratörer. Problemet var bara, säger Salomon, att alla vänsterstudenter ville studera sociologi. Så första dagen på sociologin röjdes alla identiteter omedelbart när alla medlemmar gick på samma upprop.

Det finns ett ungdomsminnenas skimmer över Kim Salmons beskrivningar av studentrörelsen, men han är trots det tydlig med en sak: de politiskt engagerade var en minoritet. Medan de stora studentprotesterna rasade fortsatte de flesta studenter oberörda sin vardag. Nationerna levde sitt vanliga liv – med sittningar, spex och baler – även om de i viss mån kritiserades.

– Jag bodde på Parentesen då och där var det en korridor som hängde ut röda flaggor från balkongen. Men det var en korridor.

Den politiska kampen var alltså redan då var en fråga för de få. Kanske lever dagens studenter med en romantiserad bild av en omfattande studentrörelse som egentligen inte var annorlunda, bara mer säker på sig själv och, framför allt, mer högljud. Upprörda över hur den svartvita världsbilden med USA som de goda grusats av Vietnamkriget kände de sig säkra på att alla alternativa system måste vara bättre än detta.

Men Kim Salomon menar även han att förändringar i studiepolitiken har påverkat den politiska medvetenheten hos studenterna. Att studierna styrs hårdare, genom begränsningar i CSN-tiden och mer yrkesinriktade utbildningar. Man har helt enkelt inte vilja att intressera sig för mer allmänpolitiska frågor.

– Då vi läste så var det ”nu börjar terminen i morgon, vad ska vi läsa? Ja men jag går på introduktionsmötet i filosofi, det kan vara skojigt.”

Det var alltså denna inställning till studierna som Ukas hotade och som eggade studenterna till kamp. En kamp de förlorade, vilket dagens studenter ser följderna av.

– Det är beroende av utbildningsreformerna och så vidare, i sig. Men det avspeglar också ett annat samhällsklimat. Och i dag är det inte meningen att eleverna ska ha utrymme. Du kan ju se de ämnen som kommer i kläm i dag, det är sådana som man inte betraktar som samhällsnyttiga – humaniora, vissa av samhällsvetenskaperna – för att de inte är yrkesrelaterade. På den tiden tänkte man inte i de termerna på samma sätt, utan det här var en fråga om bildning. Det var en fråga om kritiskt tänkande.

Vissa fel i texten har korrigerats sedan publikation i papperstidningen. Kim Salomon har även begärt att ”möjlighet” ändras till ”vilja” i ett av citaten. 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Kvinnor dominerar kårer och nationer

En undersökning som Lundagård har gjort visar att