Att rädda världen i smyg

- in Kultur
@Annika Skogar

Varför har det blivit löjligt att drömma om fred?

Januari 2015. I Nigeria har 2 000 personer sprängts till döds i staden Baga och i Paris har 12 personer på en tidningsredaktion skjutits ner av terrorister.  De svenska partiledarna har spenderat tre dagar på försvarskonferens i Sälen. r har alla varit överens om att antingen spendera mycket mer, eller jättemycket mer, pengar på försvaret. Samtidigt har majoriteten av landets ledarsidor krävt ett svenskt medlemskap i militäralliansen Nato. Det sägs att det blåser andra vindar nu.

Samma månad lämnar en vän in sitt examensjobb på juristutbildningen i Lund. Som novisch drömde hon om att en dag jobba med mänskliga rättigheter, göra skillnad i en snedvriden värld. I dag tycker hon att det är pinsamt att ens berätta det. Vill ogärna framstå som naiv.

cykelträd
Illustration: Cecilia Hansson

Jag förstår först inte alls. Sen inser jag att nästan varje gång det kommer på tal att jag själv är aktiv i en fredsförening som förespråkar nedrustning så börjar jag skratta ursäktande. Som om jag vill understryka för utomstående att jag inte på allvar tror att världsfred är möjligt. Det vore ju en tokig tanke.

Den där reservationen återkommer också i P1:s hälsojournalistiska program Kropp och själ (5/1) när de besöker en informationsträff för Läkare utan gränser. De intervjuar då en sjukskötskestudent om varför hon skulle vilja åka iväg. Hon nämner äventyret och att det skulle kännas meningsfullt.

Samtidigt är hon noga med att understryka att hon absolut inte är någon som ”tror på att rädda världen”.

Hur kan det vara så pinsamt att vilja vara en världsförbättrare? Jag ringer upp KG Hammar, Sveriges förre ärkebiskop. 2013 skrev han boken Fred är vägen till fred där han förespråkar en framtid präglad av icke-våld och fredsbyggande. Han berättar att människor ofta hör av sig till honom och tycker att hans tankar låter vackra men att han lever i en fantasivärld. ”Verkligheten ser inte ut så, KG”.

Han nämner att Sverige under 2014 firade 200 år av fred. Han hade hoppats att firandet skulle få genomslag, i stället gick det relativt obemärkt förbi. Fred säljer inte speciellt bra.

Enligt religionshistorikern Antoon Geels är det här inget nytt. I sin nyutkomna bok Laga världen (2014) argumenterar han för att det inte finns någon vetenskaplig grund för att människan av naturen är våldsam, men att det har satt sig sig djupt i västerlandets tänkande. 

Han exemplifierar med Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, som i ett tal i FN:s generalförsamling konstaterade att det aldrig skulle bli lätt att bli av med krigets gissel som är så ”djupt rotat  i mänsklighetens historia – kanske även i den mänskliga naturen”.

Det här resonemanget har sedan blivit en lönsam del av både världsekonomin och staters identitet och har därmed trängt ut alla andra förklaringar till konflikter. Och inte minst: alla andra lösningar.

Det här återkommer också i statsvetarprofessorn Cynthia Enloes forskning: Vi lever i en militariserad kultur där manligt kodade egenskaper (stark, beslutsam, självsäker) värderas högre än de motsatsord som kategoriseras som kvinnliga (försiktig, emotionell, mjuk). Och så länge ekonomin och politiken präglas av detta tänkande blir det naivt att komma med andra förslag.

fredsmärke
Illustration: Cecilia Hansson

Den här könskodningen kan låta abstrakt, men uttalanden från världens politiker gör det ganska enkelt att förstå. När Barack Obama som ny president föreslog att USA skulle se över möjligheterna för kärnvapennedrustning anklagades han från flera håll för att vilja ”kastrera nationen”. Ett annat exempel är när Indien 1998 provsprängde kärnvapen och den indiske politikern Bal Thackeray i ett tal förklarade att de  ”ville visa att de inte är några enucker”.

Men en militaristisk kultur kan inte vara den enda anledningen till den pinsamma idealismen. Att något varit ”orealistiskt” har ju tidigare varken stoppat kvinnor från att kräva rösträtt, Berlinmuren från att falla eller människor att promenera på månen.

Po Tidholm, författare och kulturkritiker, menar i en krönika i P1:s Godmorgon världen (18/1) att det nuvarande politiska klimatet präglas av en stor visionslöshet. En förklaring till det, menar Tidholm, är att de sociala mediernas tidsålder har gett tidningarnas ledarskribenter och profilerade krönikörer ett allt större utrymme.

Som politiker har det därmed blivit svårt att hävda något som inte är direkt genomförbart utan att genast få mothugg. Om du påstår att klimathotet är hemskt måste du samtidigt komma med direkt konkreta  förslag på hur det kan stoppas. Och eftersom de flesta mänskliga ödesfrågorna saknar ett enkelt åtgärdsprogram har många därför slutat säga något alls.

Samma sak återkommer i Cecilia Jonsson avhandling Volontärerna (2012). Hon har i den kartlagt olika generationers motiv för att åka iväg som volontärer. Attitydförändringen är tydlig. 1960-talets volontärer reste iväg med en uttalad tro och vision om att göra skillnad. 2000-talets volontärer å sin sida anger som främsta argument att de vill skaffa sig en unik merit och ”växa som människor”. Även om de skulle vilja, är de tveksamma till om de egentligen kan förändra något.

Cecilia Jonsson menar att motivskiftet har sitt ursprung i de nyliberalistiska strömningar som genomsyrat samhället de senaste decennierna. Individens fokus på rätt till valfrihet, självständighet och att gå sin egen väg har gjort tillvaron till ett jag – i stället för ett vi-projekt.

Januari 2015. jag läser att Ukraina ska utöka sin armé med ytterligare 68 000 soldater.  Att antalet väpnade konflikter har växt sedan 2013. Men samtidigt har varje person som hört om min rädsla att vara naiv nickat igenkännande.

Jag tänker att längtan efter en fredlig värld verkar minst lika rotad i den mänskliga naturen. Det minsta vi kan göra är att sluta skämmas för det.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Den bästa tiden i livet?

Lunds universitet har utbildat många studenter som senare