Charlotte Orwin:
Ett slags klotter. Dikter.
Bonniers.
Charlotte Orwin har med sin andra diktsamling, Ett slags klotter, skrivit en
mängd föga omfångsrika dikter, som dock växer sig starkare allt eftersom man
läser och läser om dem. Detta mycket tack vare att hon inte nedlåter sig till
att avfärda det allvarsamma ämnesvalet med någon form av lättköpt och
distanserande ironi; hon ger innehållet i dikterna den inraming det förtjänar.
Ett slags klotter är skriven på ett stramt språk med noga utvalda formuleringar.
I bokens andra dikt öppnar mötet med ett barn i en trappuppgång diktjagets
minnen bakåt i tiden. Jaget färdas tillbaka in i de obearbetade minnen som
kräver att tas om hand. Genom att åter träda in i barnets perspektiv och sedan
kronologiskt ta sig fram till nuet, ger jaget sig i kast med att undersöka hur
uppbyggnaden av ett livsfundament ser ut: Vad är en grund / om den saknas / är
den en trappa / utan trappsteg / en mening utan ord.
Charlotte Orwin skriver om skriket som rullar i botten som en tung sten / för
tung att kasta, och som består av sorg och ensamhet efter en frånvarande far och
en mor som man anar nu har lämnat jordelivet. Rader som
Tilliten är som ett älskat föremål
jag tappat bort för länge sedan
och lärt mig leva utan
lämnar efter sig starka uttryck för utsatthet och oro.
I bokens sista dikter närmar vi oss nutiden och samtidigt får språket en
annan karaktär: Orden antar en annan och mera högstämd resning. Använt på fel
sätt och i fel sammanhang skulle det ha kunnat kännas pompöst och floskulöst,
men så är inte fallet här. Snarare understryks det allvar som utgör den luft med
vars hjälp dikterna i den här boken andas.
Visserligen skriver diktjaget att det inte är någon stenhuggare, men det
ligger ändå nära till hands att beskriva det som att språket här reser sig som
den sten, som från att ha legat och tyngt inne i kroppens mörker nu äntligen
står fullt synlig i det fria. Tyngden, otryggheten och sorgen har behandlats och
är möjlig att lämna bakom sig: Jag är ingen stenhuggare / men jag känner att
detta block / trots sin påtagliga tyngd / äger lätthet, spänst, plasticitet
/…/ Som flöjten / i barnets händer / vill jag tjäna / När mjukt det / snuddar
med läpparna / vid öppningen och / blåser liv i materian / som en gud.
