Kartor till kroppens landskap

- in Kultur & Nöje
@Lundagård

Ulrika Revenäs Strollo:

Ristar in sina märken. Dikter.

Bonniers.

I Yoko Onos bok Grapefruit (nyligen utkommen i svensk översättning) uppmanas

läsaren i texten Kartstycke att rita en fantasikarta, sätta ett märke på denna

karta och gå på en verklig gata för att komma fram till platsen med märket. Om

ingen gata finns där den skulle finnas enligt kartan, gör en genom att undanröja

hindren, heter det vidare i texten, som också avslutar debutanten Ulrika Revenäs

Strollos diktsamling Ristar in sina märken.

Man kan likna diktskrivande vid att konstruera olika slags kartor: inom-

eller utomkroppsliga, fiktiva eller verkliga. Dikten följer så att säga sin egen

logik i betraktandet av omkringliggande händelser. I Ristar in sina märken tar

författarinnan fasta på just det här med kartbilder av olika slag. Hon försöker

orientera sig i den fysiska kroppens landskap, såväl som i landskapen bakom

ögonlocken och genom innehållet i fotografier och minnen. Och hon försöker

förstå: Jag zoomar in och jag zoomar ut / rör mig vertikalt och horisontellt, in

i vinklar / och vrår // försöker se hela / berättelsen, eller flera / på samma

gång (dikten www.inrelandskapochkartor.nu).

Via de många synintrycksrelaterade rubrikerna och titlarna – såsom Vi

(diabilder; interiörer), (tavlorna), Vykort från en resa och Fotografier, minne

– stiger en bakomliggande rörelse fram: En rörelse som går igenom sommaren,

hösten och vintern (Årstiderna bläddrar i oss) och som innefattar relationen

mellan två personer. Förloppet driver så småningom de båda ifrån varandra.

Parallellt med detta skildras en framskridande graviditet.

Ulrika Revenäs Strollo skriver en i många fall samtidstypiskt kroppsmedveten

dikt, där den egna kroppens gränser ofta hamnar i fokus. Men till skillnad från

de allra mest kroppfixerade yngre diktarna tänjer Revenäs Strollo betydligt mer

på gränserna. De kartbilder som hon lägger fram slutar inte i trakten av sitt

eget bäckenparti. På ett raffinerat sätt väver hon samman ett verkligt krig i

ett land i världen med det “krig”, som den separeringsprocess mellan två

personer kan innebära – och i vilken man inte längre tycks känna igen den andre.

Hon skriver om att hon ser konturer / av ett ansikte, ett avlägset / lands

gränser. Ett krig som fortgår.

Om jag får gissa, håller jag det inte för helt otroligt att denna debutants

ålder (född 1968) spelar in i sammanhanget – upplevelser och erfarenheter brukar

ju vara något som tar en inte så ringa tid att tillgodogöra sig och inte är

något som man köper färdigpaketerade i närmaste attitydbehängda butik.

Dikterna i Ristar in sina märken hugger sig kanske inte hela vägen in i

hjärtat – och de tar sig sällan fram till några bländande lyriska uttryck – men

de bär på en tydlig vilja och förmåga att formulera sig kring de erfarenheter

som ligger till grund för texten. Och det ganska raka och rättframma språket

samlar sig åtskilliga gånger till eleganta formuleringar om den vingliga färden

genom erfarenhetens landskap:

Kartornas tunna fingrar sträcker sig över pappret, millimeterbleka träd

den där krokiga sortens vägar

som ger illamåendet färg