Jon Fosse:
Morgon och kväll.
Bonniers förlag.
Övers. Urban Andersson.
Att vi människor föds, lever och dör torde inte komma som någon överraskning.
Men vad händer däremellan? Vad är ett bra liv och var någonstans på livets långa
bana kan den sökande finna glädje?
I Jon Fosses nya roman Morgon och kväll får vi följa fiskaren Johannes under
hans två mest extrema livssituationer, födseln och döden. Berättelsen präglas av
den ensammes sorg och förvirring i en föränderlig tillvaro. Spädbarnet chockeras
över att plötsligt kastas ut från den trygga livmodern till en helt ny,
osammanhängande kall och enorm värld. Den gamle mannen känner sig ensam efter
hustruns och bäste vännens bortgång och har svårt att hantera sin egen, rastlösa
tillvaro.
Pojkens födelse är en intensiv skildring som skiftar perspektiv mellan fadern
Olai och sonen. Handlingen flödar som tankarna hos en orolig och existentiellt
kontemplerande blivande tvåbarnsfar; den flödar i takt med att förlossningen
alltjämt närmar sig och speglar processens intensitet.
I kontrast till den häftiga förlossningsskildringen står den långsamma promenad
som den döende Johannes tar sig för. Romanens andra del är rogivande och vacker
samtidigt som sorgen infinner sig. Fosse vill förmedla insikten att det inte är
givet att döden skall förknippas med skräck och plågor. Den kan komma som en
skön vårsöndag för att föra den döende över havet till en plats där varken ord,
kropp eller själ, ej heller ondska eller smärta finns. Och när farfadern gör
bokslut på sin långa tillvaro, ja, då är han tillfreds med det långa liv han
åtnjutit.
Morgon och kväll är en udda, aningen dyster men kraftfull kärleksförklaring till
livet. Romanen är en uppgörelse med skräcken inför det främmande. Inför att
födas och att dö, om du så vill. Inför mötet med andra människor, ensamhet,
vunnen och förlorad kärlek och vänskap.
Fosses språk får en frihet som speglar den ström av tankar som ständigt rör sig
i en människas inre. Versaler, punkter och grammatiska strukturer får lämna
plats åt den fria tankens och dialogens sökande efter sammanhang med
filosoferandet eller konverserandet. Meningsbyggnaden är lika lite linjär som
det mänskliga livet. Att huvudpersonen Johannes föds och dör är en parentes i
sammanhanget – huvudsaken är att han har levt.
