Boelspexarna: Kung Byxlös. Akademiska föreningens stora sal.
Efter att ha genomgått ett omfattande generationsskifte är Boelspexet
återigen i högform.
Kung Byxlös har en bra intrig, ett gott temposamt både förvecklingar och
förväxlingar. Temat är drottning Margaretas planer på att skapa en union
mellan Sverige, Norge och Danmark. Hennes motiv är att lättare kunna bedriva
efterforskningar kring sin son som kidnappats för många år sedan.
Till förhandlingar har hon inbjudit den tyske kungen av Sverige, Albrekt av
Mecklenburg, och hans tre kompisar Järn-Henrik, Staël av Holstein och Rudi.
Det vill säga tre fåfänga tyskar som är mer intresserade av husbilar och hur
man odlar en tät mustasch än av unionsbildning. Och som alla förfasar sig över
drottningens lilla problem, en tendens att glömma ta på sig kjolen. Byxlös är
Margareta inte egentligen. Hon bär nämligen ett par utsökta mönstrade
y-frontskalsonger som man blir glad vid blotta åsynen av.
Trots att nästan ingen av det gamla erfarna Boelgardet är kvar på scen är
skådespelarprestationerna utmärkta. Med sminkets insatser därtill undrar man
stundtals om inte en och annan man smugit sig in på scen. Till och med
drottningens försvunne son Olof, som lever vid hovet förklädd till hovdam, ger
ett förvirrande trovärdigt intryck som kvinna utklädd till man – utklädd till
kvinna.
Vad man möjligen kan sakna är de mest hejdlösa ordvitsarna och de allra
bisarraste omtagen. Å andra sidan väger att rimma "stenhus" på "genus" så
tungt att det kompenserar en hel del.
Spexet är väl genomarbetat som helhet och man har haft energi över att
koncentrera sig på detaljerna. Exempelvis har man skaffat en ljuspanel över
scenen, lik den som Malmö Musikteater har för att texta utländsk opera. Här
används den till det mesta utom just att förtydliga sångernas innehåll, och
det förvirrar föreställningen på ett trevligt sätt.
