Naturen i konsten är mer än hötorg, det visar sig tydligt på två utställningar
som pågår i Malmö just nu.
Malmös konstscen är en av de mer dynamiska i landet, kanske på bekostnad av
Lunds allt mer utarmade kulturliv. De låga hyrorna och tillgången på lokaler har
möjliggjort för unga konstnärer att öppna ateljé eller och komma ut med sina
arbeten på ett mer omedelbart sätt, än om de följt den traditionella vägen med
konsthögskolan och vårsalonger.
Ett av Malmöscenens verkligt nya namn är Jenny Koko Lundgren, som
ambitiöst parallellutställer på två av Malmös nya konstklubbar Podest och Papa
Luna Arts Club, PLAC. Efter att ha studerat design i Köpenhamn har hon mestadels
arbetat med skulpturer och assemblage. I sina objekt, som helt består av
material från träd och buskar, utforskar hon naturens egen estetik och är inte
rädd att stå tillbaka vid de tillfällen hon finner att naturens former
överträffar de hon själv skulle kunna åstadkomma. Hon låter bli att manipulera
det som redan är fullkomligt, och nöjer sig med att arrangera objektet, en
kvist, på passande vis.
Utställningen på PLAC är ett samarbete mellan Jenny Koko Lundgren och
textilkonstnären Marie Persson. Resultatet ger ett ovanligt organiskt intryck.
Marie Perssons blodröda rosor, blomabstraktioner snarare, balanserar Jenny Koko
Lundbergs sparsmakade objekt väl. Det blir ett möte mellan postmodernism och
semikitsch.
Det är intressant att notera hur konsten aldrig riktigt lyckas
marginalisera naturen, trots ständiga försök. Naturavbildningar är sedan länge
per definition hötorgskonst och de senaste decennierna har syntetmaterialen
dominerat. Att Jenny Koko Lundgren och Marie Persson ändå väljer naturen –
trädgården rent av – som utgångspunkt, visar prov på självständighet. Men denna
naturens återkomst kanske beror på dess villighet att anpassa sig efter
människans nycker. Jenny Koko Lundbergs skulpturer har inget gemensamt med
otyglat växande och färgprunk. De är kala, gråsvarta och spretiga. Några är
strängt sammanfogade i geometriska former, andra enbart tuktade. Gemensamt är
att de alla signalerar underkastelse.
Jenny Koko Lundgren berättar att allt material till hennes objekt hämtas
från en liten skogstäppa vid ett förfallet industriområde som hon har mutat in
åt sig själv. Man kan inte annat än fascineras av hur väldigt präglade av sin
bakgrund hennes minimalistiska skuplturer faktiskt är.
