En trögstartad Cirkus van Vágoo tappar nästan publiken innan den tar sig. När det väl är igång är publiken full av skratt och alla på scen ger allt de har.
Det här är en recension. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Ett stort cirkustält har rests i Lundagård och manegen är full med sågspån. Föreställningen får dock en snubblande början: Det är svårt att höra exakt vad som sägs och skådespeleriet består framförallt av arga skrik. De första 15-20 minuterna känns utdragna och lyckas till en början inte fånga publiken.
Det är först med en imponerande fyrstämmig sånginsats om vilken falafel som är bäst i Lund som showen börjar ta sig på riktigt. Därifrån går det snabbt uppåt och det skapas snart en besynnerlig karnevals-värld.
Cirkusen som en kollektiv psykos. Foto: Neo Wikman
Jag har svårt att tro att de kreativa hjärnorna bakom showen var vid sina sinnens fulla bruk när de snickrade ihop cirkusens alla nummer – något som känns passande för både studentliv och karnevalstrams. Många av framträdandena känns som en kollektiv psykos där man kommer på sig själv med att titta stolsgrannen för att säkerställa att de ser samma sak som man själv gör.
Detta gäller särskilt i framträdande av Bröderna Bladlöss, varelser så små att de inte finns alls. Strålkastarljuset följer dem och publiken blir först förvirrad för att sedan inse att det ju faktiskt inte finns något att se. Absurt och dumt, men framförallt roligt! Även svärdslukandet av en ostronkniv är bisarrt och fruktansvärt skrattretande, men priset för mest kontakt med publiken måste ändå gå till Världens snyggaste läkare. Med sug i blicken får han åskådarna att bli knäsvaga. Till tonerna av en dressman-reklam tar den klassiskt snygga killen i läkarutstyrsel och smink publiken med
storm.
Även slutnumret, som bjuder på lika delar humor och verklig akrobatik, får publiken att klappa i takt. Cirkusen har något speciellt och det märks att de delaktiga har haft väldigt kul ihop. Livemusiken av kappelmästaren sitter där den ska och likaså den musikaliska tekniken.
Det är smittsamt roligt och till syvende och sist får cirkusen publiken med sig.
