Medelmåttans politik

- in Ledare
@Lundagård

Socialdemokraterna har haft en utbildningspolitisk vision framför andra de senaste åren: den öppna högskolan.

Rekryteringen ska breddas, nya grupper ska in och femtio procent av varje ungdomskull ska börja på högskolan. Åtminstone de två första punkterna är bra ambitioner. Den homogena universitetsvärlden från förr ska vi verkligen inte ha tillbaka.

Men visionen har gått sådär.

Även om den sociala snedrekryteringen har minskat, så är det fortfarande större chans att du går på universitetet om du är en medelmåtta från medelklassen än ett snille från arbetarklassen.

Högskoleverket och CSN har producerat glassiga broschyrer med glada bagare som knådar deg i föreläsningssalen. Utbildningsministrarna har pratat ansiktsmusklerna trötta om ”studieovana grupper” och om att anpassa högskolan efter deras förutsättningar. Som om de skulle besitta en lägre intelligenskvot än avkomman från akademikerna.

Under tiden glömde man värna det viktigaste av allt för att göra universitet attraktivt: den höga kvaliteten.

Istället för den öppna högskolan fick vi den medelmåttiga högskolan. De senaste två decennierna har socialdemokraterna bedrivit en mycket effektiv politik för att devalvera värdet av en akademisk examen. Som det första exemplet kan popcorn-universiteten nämnas. I nästan varje landskrok har ett universitet poppat upp – det ena snabbare än det ändra. När pengarna som högskola sinar, är enda sättet att beviljas mer pengar att få en högre akademisk status. Och det gör socialdemokraterna så gärna, för snobbism är ju det värsta de vet.

Nästa på tur för att testas om det ska upphöjas till universitet av Perssons magiska trollspö är Borås högskola.

Om inte denna utnämningshysteri lugnar ner sig kommer det att bli svårt att skilja mellan bluffuniversiteten på nätet som säljer examensbevis och riktiga universitet. Detta handlar inte om uppnäst elitism, utan att det krävs en viss storlek för att uppnå den styrka och bredd i forskningsmiljön som bör vara kännetecknet för ett lärosäte av den kalibern. Sverige härbärgerar tyvärr inte så många toppforskare att det räcker till starka forskningsmiljöer i varje landskap. Vid flera tillfällen har regeringen struntat i Högskoleverkets kvalitetskriterier. Det påmindes vi senast om när Göran Persson nyligen fick ta emot en doktorshatt av Örebro universitet eftersom han ignorerat att Högskoleverket ansåg att det inte var tillräckligt bra för att byta ut sin högskolekostym mot en universitetsfrack. Detta är oförlåtliga utbildningspolitiska haverier i regionalpolitikens namn.

Det andra exemplet på medelmåttans herravälde är hur statens ersättningssystem till högskolan är så snillrikt utformat att det hetsar fram godkända studenter på löpande band. Institutionerna utformar A-kurserna som kassakor med massor av studenter och pinsamt låga krav, för att på B-och C-nivå börja ha ambitioner på en anständig nivå. Högskoleverkets granskningsystem med indragen examensrätt som sanktionsvapen, är alldeles för lamt eftersom utbildningen måste vara i det närmaste en sophög för att drabbas. Och Lunds universitet själv saknar kvalitetssäkringssystem.

Men tyvärr är det inte så enkelt att problemen endast finns på högskolan. Förkunskaperna hos studenterna har försämrats, bland annat efter den senaste gymnasiereformen. Det är särskilt fastställt hur mattekunskaperna har blivit klenare. Då är det inte lätt för universitetet att fortsätta hålla fanan högt, utan då gäller det att anpassa sig till nivelleringen.

Kvalitetsnonchalansen gäller långt ifrån alla utbildningar, men ändå allt för många. Tusentals studenter har märkt att det går att hasa sig igenom kurser. Slarva ihop en uppsats, få godkänt trots att den är nerlusad med felstavningar och luckor.

Om inte den styvmoderliga behandlingen av kvaliteten får ett slut, kommer det till slut att slå tillbaka. Inte minst på de viktiga målen om den öppna högskolan. För ärligt talat, vem vill i längden lägga tid, kraft och pengar på något som bara är medelmåttigt? Den viktigaste moroten för oss som inte har haft den akademiska banan utstakad sedan vaggan är att utbildningen är värd något och håller den höga nivå som vi förväntar oss.

Karin Olsson

Redaktör och ansvarig utgivare