Hur länge ska vi tigga?

- in Ledare
@Lundagård

Än en gång har man struntat i studenternas situation. I den nya budgeten lyser förändringarna med sin frånvaro. Som vanligt får studenterna fortsätta tigga pengar av mamma och pappa.

Jag är 28 år gammal och bor i lägenhet med sambo och diskmaskin. En vuxen människa kan tyckas. Men som student har jag ofta varit tvungen att ringa mamma och be om pengar. Jag är inte ensam. Enligt siffror från fackförbundet Sif får hälften av alla studenter pengar av någon anhörig. Varje månad.

Trots vallöften från flera av allianspartierna blir det inget höjt studiemedel i nästa års budget. Istället skjuts allt fler frågor som rör studenternas situation på framtiden genom att förpassas till en utredning som inte ens är tillsatt.

Att många studenter lever under Socialstyrelsens fattigdomsgräns är ingen nyhet. Var fjärde student har funderat på att hoppa av sin utbildning på grund av ekonomiska besvär. Allra värst är situationen för de studenter som har barn, som i många fall måste avstå från nödvändigheter som tandläkarbesök och glasögonköp. Undersökning efter undersökning bekräftar att studenternas ekonomi helt enkelt inte går ihop.

Sveriges förenade studentkårer börjar låta som en gammal cd-spelare på repeat i sin långdragna kampanj för en höjning av studiemedlet. Men för de studenter som måste skippa det där besöket på vårdcentralen, leva på nudlar halva månaden eller jobba så mycket att studierna inte hinns med, är det svårt att avfärda kampanjen som tomt tjat.

Många hade säkert satt sin tilltro till alliansens vallöften, då tre av fyra allianspartier utlovat höjda studiemedel. Men också i nästa års budget lyser förändringarna med sin frånvaro. Istället hänvisas till den kommande studiesociala utredningen.

Redan förra året talades det om en utredning, men sedan dess har inte mycket hänt. Under tiden har frågorna som ska tas upp blivit fler och fler och hundratals föräldrar har blivit uppringda av sina vuxna barn som ber om pengar. På en och samma gång ska man undersöka hur det står till med studiemedlen, fribeloppens storlek, studenthälsovården och situationen för studenter med barn. Nya frågor tycks hela tiden tillkomma, men ingen kan svara på när utredningen ska påbörjas.

Behovet att se över studenternas situation är stort och en bred studiesocial utredning är givetvis välkommen. Men risken är att utredningen används för att ge en falsk illusion av politisk vilja, när man i praktiken inte gör någonting. Kritiska röster kan avfärdas med att frågan ska utredas, därmed är diskussionen slut.

På ett möte i somras med representanter från lunds kårvärld fick Lars Leijonborg frågan om det inte blivit dags att höja studiemedlen och ge landets studenter en dräglig ekonomisk situation. Det var en märkbart besvärad minister som försökte slingra sig ur situationen.

– Nja, jag tror kanske inte att man… alltså, det är ju sånt som blir dyrt.

Sedan får han en bekymrad rynka mellan ögonbrynen, lägger huvudet på sned och säger:

– Hur mycket får en student i månaden egentligen?

Han sa faktiskt så. Sveriges högskole- och forskningsminister vet inte hur stort studiemedlet är. Trots studentrörelsens tjat år efter år har det tydligen lyckats gå Lars Leijonborg förbi. Den som är ytterst ansvarig för vår situation har inte ens brytt sig om att sätta sig in i de mest grundläggande fakta om studenternas ekonomi. Tro fan det behövs en utredning.

Text: Emma Svensson