Politiska ställningstaganden är nödvändiga för att motverka orättvisor och förändra status quo. Det skriver Fredrik Sjöstrand i ett svar på Benjamin Bengtssons debattartikel.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
I onsdags (15/5) publicerade min vän och klasskamrat Benjamin en debattartikel där han argumenterar för att politiska ställningstaganden av universitet är en del av en större trend av politisering som riskerar att leda oss mot ett totalitärt samhälle. Han menar att Lund Students for Palestine, som tältar utanför Kungshuset i Lundagård, i förlängningen tältar för det totalitära samhället. Han ekar vår universitetslektor Erik Renströms ord om att ”universitetet ska stå fritt från påtryckningar” som stöd. Jag hade gärna ekat orden i svaret från våra 19 forskare i internationell lag och mänskliga rättigheter på Juridiska fakulteten i deras svar till Renström – men det lämnar jag som vidare läsning till den intresserade.
Det som slagkraftigt omnämns som ”totalitärt samhälle” i Benjamins titel konkretiseras i texten snarare som en frivillig politisering av allt större delar av samhället. Som exempel tar han upp att till och med något så smått som läsningen av Harry Potter kan ses som ett politiskt ställningstagande, men inte minst hur politiskt laddat Eurovision har blivit. Han specificerar dock inte om han syftar på allmänhetens protester mot Israels deltagande eller EBU:s beslut att utesluta Ryssland efter dess olagliga anfallskrig mot Ukraina 2022. Oavsett, anser jag att detta är två bra exempel på politisering av saker som traditionellt tycks vara icke-politiska. Men det finns fler bra exempel jag vill lägga till.
Den 30 juli 2020 knäböjde bland annat LeBron James under nationalsången i säsongsstarten för NBA i stöd för Black Lives Matter-rörelsen. Redan 2002 använde Halle Berry, som första afroamerikanska kvinna att vinna en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, sitt tacktal för att synliggöra icke-vitas kamp i filmindustrin. 1961 uteslöt FIFA Sydafrika från internationell fotboll på grund av apartheid. Till och med något så vardagligt och opolitiskt som mode användes som ett verktyg för suffragetterna att protestera mot kvinnoförtryck. Jag medger att jag log när jag läste det sista stycket i Benjamins artikel då han, i typisk Benjamin-manér, ödmjukt medger att det kanske finns en poäng i politisering – och att samhället kanske faktiskt genomsyras av politik. Här håller jag med honom.
Men om allting genomsyras av politik och vi dessutom strävar efter ett demokratiskt samhälle så följer det dock att även politiseringen bör få utövas av alla parter i samhället. För när vi pratar om något som ”opolitiskt”, oavsett om det berör en musikfestival som Eurovision eller Lunds universitet, säger vi i praktiken att man ej bör ifrågasätta status quo. Men vad händer då om status quo är orättvist?
Alla vi filosofstudenters favoritdeskriptivist, David Hume, menar att laglydnad till en stat är en dygd så länge statsmakten man lyder upprätthåller statsmaktens fördelar, men att denna dygd upphör när fördelarna med statsmakten försvinner. Samma regel bör observeras i varje fall där man lyder ett regelverk, oavsett om det är en statsmakt, en sportorganisation eller ett universitet: ”The cause ceases, the effect ceases also.”
Det är precis därför som det är så viktigt att studenter och andra medborgare använder sina plattformar och röster för att belysa och motarbeta orättvisor. När status quo inte längre tjänar allmännyttan, är det inte bara rätt, utan nödvändigt att ifrågasätta och förändra det. Genom att delta i politiska ställningstaganden och aktivism bidrar vi till ett mer rättvist och jämlikt samhälle.
Låt oss alla, oavsett vår plats i samhället, sträva efter att göra våra röster hörda och våra handlingar räknade. För i slutändan är det genom aktivt deltagande och engagemang som vi kan säkerställa att rättvisa och demokrati inte bara är ideal, utan verklighet.
Fredrik Sjöstrand, PPE-student
