Utbildningens sorgebarn

- in Ledare
@Lundagård

Underfinansieringen har förföljt åttiotalets årskullar genom hela skoltiden. Det är hög tid att sätta punkt för ett tråkigt kapitel i svensk utbildningshistoria.


I augusti 1992 började jag som ettagluttare i grundskolan. Det var ekonomisk kris och min första erfarenhet av Sveriges utbildningssystem var en skola med strypta resurser. De skolböcker som delades ut blev aldrig utbytta, i stället satte man papper runt dem för att de skulle hålla längre. Ända upp till högstadiet var Sovjet att räkna med, åtminstone i kartböckerna. Den ekonomiska krisen i början av nittiotalet förde också med sig en av de underligaste arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i vår tid: Utbyggnaden av högskolan.

De flesta som i dag läser på universitetet är födda på åttiotalet. Vi har på det stora hela haft liknande upplevelser av Sveriges utbildningssystem. Vi började i en grundskola med minskande resurser och sjunkande resultat. Vi gick, och går fortfarande, vidare till en högre utbildning där den brutala utbyggnaden urholkat det mesta av vad kvalitet heter.

Det är inte svårt att dra paralleller mellan den första tiden i grundskolan och den första tiden vid universitetet. 1992 räknade man i högskoleutredningen med sex timmars föreläsningar och tre seminarietillfällen per vecka som en miniminivå för heltidsstudier. När jag började läsa 2005 var man nästan nere i hälften av miniminivån.

När man ser tillbaka blir det uppenbart att vi åttiotalister har ett rätt sorgligt track record med det svenska utbildningssystemet. Inte konstigt att vi ofta beskrivs som individualister med liten tilltro till det kollektiva.

Den nuvarande regeringen har varit tydlig med sin vilja att förändra detta. Kvalitet framför kvantitet var ledorden. Utbildningsfabriken med jätteföreläsningar och obefintlig kontakt med lärarna skulle bort. För en generation som blivit styvmoderligt behandlad genom hela sin utbildningstid var det välkommet att man äntligen ville göra vår investering värd något.

Redan i slutet av 2007 överlämnades en utredning om kvalitetshöjning av den högre utbildningen. Ett par mycket kloka förslag, som höjd grundersättning och en kvalitetspremie presenterades. Tyvärr har inte mycket lett till handling än. Ersättningen som lärosätena får per student har höjts en aning men fortfarande saknar man ute på institutionerna verkliga incitament för att syssla med bra utbildning. Det rimmar illa med den uttalade visionen.

Ett ordentligt påslag i grundanslaget, delvis i form av ett system där de bästa utbildningarna belönas med mer pengar är nödvändigt. Att avgöra vad som är ”bra” utbildning är förstås inte helt enkelt. Men om utbildningsdepartementet inte själva lyckas bena ut hur de ska kunna fördela utbildningspengar baserat på kvalitet bör de lämna över frågan och pengarna till lärosätena själva. För om Lunds universitet klarar av att utvärdera all sin forskning, som man gjorde förra året, så klarar man nog av en utbildningsutvärdering också.

Utan ett system som premierar kvalitet i utbildningen kan vi räkna med att vår tråkiga utbildningshistoria fortsätter ända tills den sista åttiotalisten lämnat universitetet. Man kan konstatera att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent. I alla fall för oss åttiotalister. Vi lämnas i så fall endast med minnen av felaktiga kartböcker och veckor av självstudier att berätta om för förbluffade barnbarn.

Viktor Ström
redaktör och ansvarig utgivare