130 år efter att den första kvinnan skrev in sig vid Lunds universitet rasar debatten om jämställdhet. Men inte för att vi fortfarande har problem.
Genus är på tapeteten i Lund och det kommer du även att märka i 10-talets första nummer av Lundagård. På nyhetsplats skriver vi om det svala intresset för genuscertifieringen vid Lunds universitet och om HBTQ-studenter på frammarsch. På webben kan du läsa om en könsneutral toalett och ta del av debatten om positiv särbehandling.
Om man ska tro den senaste tidens debatt så är jämställdhet fortfarande ett kontroversiellt ämne som verkar uppröra många.
Men inte för att vi har ett universitet där antalet kvinnliga studenter är i majoritet och antalet kvinnliga professorer i minoritet. Inte för att det råder en sned könsfördelning på många utbildningar. Inte för att medvetna eller omedvetna kränkningar sker i föreläsningssalar.
Nej, diskussionerna i det offentliga rummet har främst handlat om hur det nu får vara nog med genustrams och rabiata feminister på universitetet.
Lunds universitet blev hårt kritiserat när förre rektor, Göran Bexell, tillsatte en projektgrupp för att utforma grunderna för genuscertifiering som ett led i att skynda på jämställdshetsarbetet. Genusfascism! Förmynderi! Härskarteknik! skallade ropen från oroade debattörer i riksmedia. Steven Sampson, docent i Socialantropologi, var en av de hårdaste kritikerna och undrade vem som vågade säga ”fuck you, fuck you, fuck you,till genusfascismen?” i Lundagård.
Nyligen publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Genusmärkta universitet välkänd diktatortaktik” skriven av Tore Frängsmyr, professor i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet. Frängsmyr ondgör sig över hur den fria forskningen kommer att utplånas med genusmärkning och förvånas över att forskare inte demonstrerar och protesterar i större utsträckning.
Naturligtvis är det mestadels män som rasar mot genuscertifieringen. Och inte ett ord nämns om hur det står till med jämställdheten på deras egna institutioner, universitetet eller i samhället som helhet. Genom en retorik fylld av barnsliga påhopp som vill få oss att tro att vi är på väg till det forna Sovjetunionen försöker de göra jämställdhet
till en icke-fråga.
Medverkan i genuscertifieringen är helt frivillig, vad som skulle vara förmynderi och diktatortaktik med det är oklart. Det handlar snarare om att reflektera över och kritiskt granska sin egen verksamhet, något som bör vara självklart för alla som sysslar med vetenskap.
Själv förvånas jag mest över att intresset är så svalt från institutioner vid Lunds universitet att testa genuscertifiering. De institutioner som vågat vara med i pilotprojektet tycks ha haft positiva erfarenheter. Karriärsamtal med kvinnliga disputerade, utbildningspaket mot sexuella trakasserier och bättre förhållanden för föräldralediga doktorander.
Det låter onekligen som något i stil med Sovjetunionen.
Samtidigt är genuscertifiering bara en väg av flera att gå. Det behöver inte vara den rätta och det finns säkert bättre vägar. Men det är lätt att kritisera och avfärda något utan att komma med egna konkreta förslag på hur jämställdhetsarbetet kan förbättras och på hur förändring kan ske. Ingenstans i den infekterade debatten diskuteras vettiga alternativ, ingenstans reflekterar författarna över varför det ser ut som det gör och vad vi kan göra åt det.
För det är naivt att tro att lika möjligheter för alla kan komma som på beställning. Det krävs ett medvetet och metodiskt arbete för att en förändring ska ske. Ni som är rädda för att genusfascismen och rabiata feminister ska ta över universitetet, kom med inspirerande och konkreta förslag på vad som kan göras i stället.
Annars måste ni tillåta mig att tro att det är just förändring som ni inte vill ha.
Redaktör
