Nu lämnar kyrkan sitt universitet

- in Nyheter
@Lundagård

Präststudenten Clara Quist tar examen och lämnar universitetet. Snart följer Gud efter.

Clara Quist har inte sovit mycket under natten. Hon bor i Malmö men har tillbringat natten i Lund hos sin pojkväns mamma. Efter några mackor och en tallrik fil hoppar hon på 09.39-bussen vid Norra Fäladen och kliver av vid Lundagård.

Claras skräddarsydda kaftan håller minusgraderna ute. Clara provade plagget för första gången kvällen innan, under den informella middagen hos biskopen. Oturligt nog råkade hon spilla på den vita kragen, vilket gjorde henne nervös. Som tur var gick fläckarna att tvätta bort.

Hon befinner sig i kryptan under Lunds domkyrka. Om bara några timmar kommer hon att ha lämnat skolbänken bakom sig och vara ute i arbetslivet.

– Biskopen sa till oss att vi inte borde vara nervösa, för det enda vi behöver göra i dag är ju faktiskt att säga ja, säger hon och rättar till sin kaftan.

Hundratals värmeljusimitationer ger kryptan ett dunkelt sken. På ett bord står frukt, mineralvatten och handdesinfektion. Efter högmässan ska de sex kandidaterna hålla i nattvarden. Runt omkring de samlade står en skog av pelare och på marken vilar gravhällar och märkliga sarkofager. Allting andas högtidlighet. Och mer än något: tradition.

Så tystnar samlingen. En sista genomgång innan högmässan tar vid. Clara och hennes fem klasskamrater sätter sig på stolar som formar en cirkel.

Per-Arne Joelsson, biskopens kaplan, en sorts hjälppräst, håller peptalk:

– Var nu inte nervösa för att mässhakarna hamnar ut och in, det märks ändå ingen skillnad.

– Kommer ni ihåg era sittplatser?

– Glöm inte att säga ”ja” tydligt. När vi övade sist lät det lite larvigt.

De sex kandidaterna nickar.

Nu lämnar kyrkan sitt universitet. Foto: Henrik Larsson
Nu lämnar kyrkan sitt universitet. Foto: Henrik Larsson

 

Efter Roskildefreden år 1658 ämnade konungen att försvenska sina nya landskap. Och hur ändrar man bättre en regions nationalitet än via kyrkbänken? Lunds universitet invigs, bland annat med syftet att utbilda präster som kan hålla mässa på svenska.

Med tiden dyker nya ämnen och institutioner upp på universitetet. Men för de teologiska utbildningarna kvarstår utgångspunkten: kristendomen är den enda sanna religionen.

Kopplingen mellan kyrka och universitet förblir stark långt in på 1900-talet. Inte förrän i mitten av 50-talet försvinner kravet på att teologilärare måste vara medlemmar i Svenska kyrkan. Under tiden höjs allt fler röster för sekularisering, en åtskillnad mellan tro och vetande.

I början av 80-talet beslutas det att teologi visserligen får undervisas, men de så kallat pastoralteologiska kurserna – för personer som vill bli präster inom kyrkan – ska nu skötas av kyrkans pastoralinstitut och inte av universiteten.

År 2000 dras en officiell skiljelinje då kyrka och stat separerar.

Fem år senare fattas emellertid ett nytt beslut. Universiteten i Lund och Uppsala ska åter ha hand om de pastoralteologiska kurserna. Det är under dessa man lär sig saker som att hålla i ett barn vid dop eller att missionera.

Anledningen: Bolognaprocessen. Det är alltså kravet på praktisk inriktning och anställningsbarhet som i slutändan för kyrka och universitet närmare varandra igen.

”Ett oprofessionellt intryck.” Det skriver rektor Per Eriksson i ett öppet brev om det platsbesök som utfördes av Högskoleverket, HSV, våren 2009. Besöket var del av en ”nationell kvalitetsundersökning” av olika teologiska utbildningar.

Enligt HSV har förhållandet mellan universitet och kyrka blivit alltför kamratligt de senaste åren. Kritiken gäller framför allt de pastoralteologiska kurserna. Vem som helst får delta i de praktiska utbildningsmomenten. Men de måste ändå räknas som konfessionella, och alltså grunda sig i en viss trosinriktning, menar verket, därför att de förutsätter en viss tro.

– Jag tänker mig att man kan läsa kurser om kyrkans historia eller om exegetik. Men man ska inte kunna tillgodoräkna sig högskolepoäng för pastoralteologiska kurser, säger Hedda Gunneng som ledde utredningen.

Även det faktum att studenterna måste bli antagna som präststuderande av sitt stift kritiserades. I en sekulariserad stat ska inte ett visst samfund vara med och reglera högskoleantagningen, enligt HSV.

– Vår slutsats var att det borde gå till som det gjorde på 90-talet. Staten ska inte utbilda ledare inom särskilda trossamfund, säger Hedda Gunneng.

Efter besöket inleddes en brevväxling; en akademisk fight där universitet och Per Eriksson menade att HSV inte förstod skillnaden mellan tro och konfession. Och att utredningen var ”tendentiös” och bara försökte få en förutfattad uppfattning bekräftad.

Foto: Henrik Larsson
Foto: Henrik Larsson

 

Nere i kryptan börjar studenterna ställa upp sig. Den blåklädda kören lämnar sällskapet för att inta sina platser i kyrkan. Några sista förberedelser innan högmässan tar vid. De sex prästkandidaterna hjälper varandra med att rätta till sina kläder.

– Ser det här rätt ut? Clara drar i sin alba, den vita kappa som hon kommer att bära under mässan.

Marie Bernéli dyker upp och hjälper till. Inför vigningen får varje kandidat välja en person som betytt särskilt mycket under praktiken. För Clara var det självklara valet Marie, som hon lärde känna under sin tid på Möllevångens församling.

– Själv blev jag diakonvigd i Uppsala för 20 år sedan, säger Marie medan hon drar i Claras bälte.

– Men det var nog annorlunda då.

Clara kommer inte från en religiös familj. Hennes mamma har själv sagt att hon inte förstår att Clara, som kommer från ”ett hem av starköl och rock an roll”, ville bli präst. Det började med Kyrkans miniorer när Clara var åtta. Då hon sex år senare konfirmerades var det verkligen en konfirmation i ordets rätta bemärkelse.

– Jag drogs till kyrkan för att det handlade om det viktiga i livet, inte bara en massa kallprat om vädret, säger Clara.

När följet tar sig upp från kryptan möts de av en fullsatt domkyrka. Orgeltonerna tar vid och sorlet tystnar.

Högskoleverkets platsbesök väckte starka känslor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, CTR.

Christina Roeser sitter inne på Teologkårens kontor. Vid tiden för platsbesöket var hon teologistuderande. I dag är hon också kårens ordförande.

Christina, som själv satsar på en prästvigning, ser inte något problem med att kyrkan är delaktig i utbildningen.

– Staten är rädd för kyrkan, säger hon, och fortsätter:

– Jag satt med i en grupp om tio studenter som blev intervjuade. Många upplevde att utfrågningen gick till på ett obehagligt sätt. Intervjuaren la orden i munnen på oss.

I brevet till Högskoleverket kritiserar representanter från universitetet också det faktum att de intervjuade blev utfrågade om sin tro. Man hänvisade till grundlagen som skyddar personer från att behöva uppge sin övertygelse – politiskt såväl som religiöst.

Anders Moqvist är domkyrkokaplan i Lunds stift.

– Det finns militanta ateister som bara vill slå på alla troende.

Han har själv undervisat vid Pastoralinstitutet. Inte heller han tycker att det som princip är något problem med en prästutbildning i delvis statlig regi. Eller att Svenska kyrkan genom stipendier finansierar doktorandtjänster vid Teologiska institutionen.

– Läkare har ju sin praktik på sjukhus och företag sponsrar de tekniska utbildningarna, säger han.

Men går det att jämföra? När det står klart att det inte blir någon statlig imamutbildning, varför ska Svenska kyrkan vara det enda trossamfund som får blanda sig in i universitetets verksamhet?

– Ja, det är en svår fråga. Men jag tycker generellt att det är bra att universitetet behandlar olika delar av livet, även de som har med tro att göra, säger Anders.

 

Foto: Henrik Larsson
Foto: Henrik Larsson

Biskop Antje Jackelén läser upp ett stycke ur gradualpsalm 350 för prästkandidaterna. Hon lägger handen över Claras huvud. Clara förkunnar:

”Jag, Clara Quist, vill med Guds hjälp och i förtröstan med Guds nåd leva enligt dessa löften.”

Hon har precis avslutat det sista utbildningsmomentet vid Pastoralinstitutet i Lund. Vid institutet, som är en del av Svenska kyrkan, är undervisningen inriktad på prästyrkets praktiska sida. Tanken är att studenterna ska ha större delen av sin teoretiska utbildning klar när de väl kommer hit.

Här får de i stället genomföra praktiska övningar som vigsel mellan kurskamraterna, dop med dockor och begravningar med tomma kistor.

– Det är klart att det kändes lite konstigt. Men vi brukade alltid säga att ”Gud vet att vi övar”, säger Clara.

– En lektion ägnade vi helt åt att träna oss i att kasta jord på kistan. Jag blev väldigt rörd den gången, det fick mig att verkligen tänka på döden.

Prästyrket har inte alltid varit målet för Clara. Efter gymnasiet började hon läsa Teknisk fysik. Men efter ett år hoppade hon av.

Det var då hon påbörjade teologistudierna vid universitetet.

– Jag fick läsa teologi på universitetet i fyra år. Om man vill bli präst får man gå på en antagningskonferens med bland annat biskopen, en terapeut och en psykolog.

Clara menar att universitetsstudierna snarare var en utmaning än en bekräftelse i tron:

– Man blev utsatt för nya perspektiv, det var inte alls något som främjade den religiösa övertygelsen. Men visst förstår jag att folk ifrågasätter att universiteten är delaktiga i utbildningen av präster.

Clara är själv tveksam till att universitetet ska ha konfessionella kurser.

– Jag har tänkt på det där med universitetens roll i utbildningen. Jag förstår att vissa tycker att det är konstigt. Men samtidigt är det bra att en viss del av utbildningen ligger på universitetet. Vetenskapen är ett bra vapen mot fundamentalism. Men det ska göras på rätt sätt.

 

Foto: Henrik Larsson
Foto: Henrik Larsson

Och kanske är Gud nu på väg att packa sina väskor och flytta ut från universitetet för gott.

Högskoleverket gav i sin rapport universiteten i Lund och Uppsala fram till den 2:a juli på sig att åtgärda de kritiserade momenten. Därför träffades i december Nätverket för teologisk utbildning i Stockholm för att komma överens om en lösning. För Lunds del verkar man ha tagit kritiken på allvar.

– Vi upplever att det har varit problem med de pastoralteologiska delarna. Fram till 2011 kommer det att fungera som det gör nu, därefter kommer vi med största sannolikhet att avbryta samarbetet med Pastoralinstitutet, säger Samuel Byrskog, biträdande prefekt vid CTR.

Samuel vill själv inte uttala sig om hur mycket staten bör ha att göra med prästutbildningen, men han säger att det är den mediala kritiken som har lett till beslutet.

– Fast media behandlar ordet konfessionalitet lite väl lätt. Bara för att många av lärarna är troende behöver de inte blanda in det i undervisningen.

Några dagar efter prästvigningen har Clara genomfört sin första gudstjänst i Gustaf Adolfs församling i Helsingborg. Gudstjänsten gick bra. En lugn och mysig kvällsmässa, inte för mycket folk.

I församlingen kommer hon att göra sitt så kallade adjunktsår.

– Under adjunktsåret får jag göra samma saker som en vanlig präst fast med mer tid, säger hon.

Clara trivs med att vara ute i arbetslivet. Hennes dröm är att arbeta med ungdomar i någon storstadsförsamling. Och att hennes pojkvän ska se henne predika.

Pojkvännen är nämligen ateist. Men Clara menar att det inte inneburit några problem.

– I början ställde han en massa frågor till mig om min tro. Han ville väl kolla att jag var okej och inte någon galen fundamentalist.

Text: Per Kudo Foto: Henrik Larsson

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.