Coco lockar till skratt

- in Kultur & Nöje, Recension, Spex

På torsdagskvällen bänkade sig Lundagårds Sebastian Hagberg i Stora salen för att se Boelspexarna genrepa Coco Chanel. Publiken kiknade av skratt, men själv insåg Sebastian att han nog aldrig kommer börja garva åt det som alla andra tycker är kul.

I skolan kunde jag aldrig förmå mig att skratta åt samma saker som mina kamrater. Även om detta för stunden ledde till en viss känsla av ensamhet så anade jag att det vid horisonten fanns utsikter för ett annat liv.

Nu, 15 år senare, inser jag att jag hade fel. Jag är på Boelspexarnas uppsättning av Coco Chanel.

Vi hälsas välkomna av två piccolos på Ritz i 20-talets Paris: “Tjena mos! Hallöj kära gäster”.

Det är uppenbart att regissören glömt att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck.

Handlingen är rätt rakt på sak: Vi får följa Coco Chanel (kvinnan som aldrig tycks få vila i frid) de sista dagarna innan modehusets öppnande.

Till sin hjälp har hon vännen Karl och den ryske tonsättaren Igor Stravinsky (som begåvats med söderslang och ett slags Vanhedenmanér).

En rivaliserande designer, Peterson, planerar dock att sabotera Chanels visning. Som väntat uppstår komplikationer…

Nå, det var ju det där med skrattet. Spexets komiska credo är anakronismen, vilket i praktiken innebär att dagsaktuella händelser kommenteras av historiska personer. Det är föreställningens grund.

Därefter återstår arbetet att skriva roliga repliker. Men till min förvåning tycks den grundläggande premissen vara tillräcklig för att publiken ska kikna av skratt.

Okej, ingen kan beskylla Boelspexarna för att inte ha haft örat mot asfalten – här kommenteras bland annat modebloggare och Sverigedemokraterna – men när ett replikskifte som:

– Varför är du sen? Har det varit vulkanutbrott?

– Nej, jag åker med SJ.

får publiken att vrida sig av skratt så vet jag inte längre vad som är upp och vad som är ner.

Jag är öppen för möjligheten att det är mig det är fel på. Vad publiken på såna här föreställningar gör är att rensa sin själ på bittra minnen och öppna sinnet. De vill skratta – alltså skrattar de.

Jag vill heller inte påstå att föreställningen helt skulle sakna kvaliteter.

En del av skådespelarna kan verkligen sjunga. Jämfört med många andra studentprojekt är dekoren byggd med väldigt mycket ambition. Mot slutet av föreställningen blir jag lite mer medgörlig: Qué será, será, världen må vara komplicerad men man får ta det man får.

Jag tittar ut över publiken och mycket riktigt: De skrattar. De är lyckliga.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.