Livet ska optimeras, inte kännas. Lundagårds politiska krönikör Ella Ward ser en trend som kväver ungas intresse för samhällsfrågor.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag läser Ella Kullgrens krönika om hur hennes katt förstör hennes studentliv och blir oförskämt avundsjuk. Min egen katt gick bort för några veckor sedan, 15 år gammal. Och tyvärr kan jag berätta att även en död katt förstör ens studentliv.
För inte började jag student-maxxa när katten dog. Tvärtom slutade jag maxxa helt. Saker fick ta sin tid, de fick bli obekväma och imperfekta. Av nån sorts katt-respekt. Att sluta maxxa i någons ära måste ju vara det största man kan göra år 2026.
Tid är pengar. Eller, tid var pengar. Idag är tid en hel lista med socioekonomiska kapital och oändliga möjligheter till självförbättring och höjt marknadsvärde. Vad ska jag göra imorgon – looks-maxxa, niche-maxxa eller plugg-maxxa? Bara dygnets 24 timmar sätter gränserna. Inte ens allmänt slöande får lov att vara allmänt slöande – nej det ska effektiviseras till att bli rot-maxxing så att vi kan kan tävla i det också.
Och medan vi bränner ut oss själva så bränner vi också upp den sinnesnärvaro som krävs för att vi ska orka bry oss om viktigare saker (som varandra). Bry oss så mycket att vi engagerar oss.
Redan på 90-talet förutspådde Robert D. Putnam ett samhälle av isolerande individualism i sin kända essä ”Bowling Alone”, och isolerade individer är precis vad vi har blivit. När engagerade du dig senast i en lokal förening eller röstade i ett kårval? För femtio år sedan var tio procent av alla röstberättigade under 30 års ålder medlemmar i ett politiskt parti. Idag är siffran tre procent.
Trenden kommer väl fortsätta åt samma håll. För politiskt och ideellt engagemang kräver att vi gör mer än att läsa tidningsrubriker som del av vår produktiva kvällsrutin. Det kräver att vi ger oss tid att känna något också, som medmänniskor.
Men det är oberäkneligt, läskigt, rörigt. Nej, även känslor måste rutas in och optimeras.
På brittiska BBC gick en psykolog ut och förklarade hur vi kan förhålla oss till det otrygga omvärldsläget. Lösningen är ett ”worry window”: 20 minuters aktivt oroande för att sedan släppa det och gå vidare. Det måste vara det dummaste jag någonsin hört. Om du är orolig: Gör något! Ta vara på din oro och använd den för att tänka på något annat än dig själv.
I mitt nya, post-katt liv finns inga worry-windows. Saker får ta tid istället. Det är en livsstil som översatt till gen-Z språk kan kallas friction-maxxing. Och fastän även det konceptet blir en sorts tävling i perfekt imperfekthet så har ändå Kathryn Jezer-Morton som hittade på begreppet en poäng: friktionen ger oss tid att tänka, att känna, att fundera. Och medan hon själv började fundera över vad det innebär att vara människa så började jag fundera över hur jag bäst engagerar mig för att Jimmie Åkesson inte ska bli migrationsminister. Tack katten.
