Ett pris som står oss dyrt

- in Krönika/Utbildningspolitik, Krönikor

Det spelar ingen roll hur stora stipendierna blir. När universitetet saltar notan för de internationella studenterna kommer de höga priserna leda till en uppdelning som splittrar studentlivet, skriver Elina Berg.

Hur mycket ska fakulteterna få salta räkningen för de studenter utanför EU och EES som vill studera vid Lunds universitet?

Detta har debatterats den senaste veckan efter Lundagårds avslöjande. Frågan är berättigad. Ska man verkligen sätta marknadspris på utbildningar?

I grunden handlar det om hur man kan bedöma värdet av en utbildning. Ska man gå på föreläsarens lön per timme lärarledd tid delat med antal studenter? Det hade nog gett samhällsvetenskapliga fakulteten incitament att öka antalet föreläsningstimmar, men skulle det ge en rimlig prisnivå? Nej.

Men att som i juridiska fakultetens fall låta en grupp studenter betala för en annan grupps utbildning kan inte leda till något gott.

Jag lovar att fakulteten, medvetet eller omedvetet, kommer att göra sitt bästa för att locka fler internationella studenter i syfte att få mer pengar.

Förr eller senare kommer detta att ske på bekostnad av svenska studenters utbildning och det kommer att leda till polarisering mellan svenska och internationella studenter. Det oroar mig och det talar mot marknadspris.

En annan fråga som debatterats är hur man kan sätta en prislapp på studentlivet i Lund. Många av de engagerade internationella studenter jag mött säger att den stora behållningen av att komma till Lund är att se hur studenterna är organiserade och hur mycket makt studenterna tillsammans

har gentemot universitetet.

Å andra sidan är ensamheten stor hos många internationella studenter

som känner sig exkluderade från studentlivet. Enligt studenthälsan är ensamheten störst hos internationella kvinnliga studenter som inte dricker alkohol.

Det är en oroväckande tendens som dessvärre säger en hel del om Lund som studentstad.

Att ha marknadspris på utbildningen gör att man slipper svårigheten med att sätta ett konkret prislapp på sin utbildning och kringliggande tjänster. Dessutom får man ”bra” studenter.

De studenter som är beredda att betala extra för sin utbildning är ju studenter som har råd, det vill säga de med rika föräldrar, troligen med akademisk bakgrund.

De är också studenter som är ”lätta” att ha att göra med. De känner till akademiska traditioner och söker sig säkerligen till Lund på grund av att de har hört mycket gott om studentlivet. De har inga problem att passa in och de dricker troligtvis också öl.

Men ser ni problemet? Vad händer med lärosätet om de enda som kommer till Lund är bättre bemedlade och väletablerade studenter, med undantag för de begåvade men fattiga studenter från vissa länder som får hjälp av stipendier?

Att dela upp internationella studenter i rika som har råd att betala marknadspris och fattiga som får allmosor tycker jag börjar lukta unket av 1800-tal, och det gillar jag inte.

Bäst vore att gå efter ordinarie prislapp per helårsstudent som fakulteten

får från staten. Även om denna siffra är grovt höftad så är det åtminstone samma belopp som för svenska studenter.

Jag röstar för full kostnadsteckning, men inte mer, vi ska inte ta  marknadspris för utbildning.