På vippen till vuxen

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Sara Nygren närmar sig vuxenlivet. Och mitt i all hets om tentorna, framtiden och karriären har hon lärt sig åtminstone en sak.

Klockan är sju, en tisdagsmorgon i oktober. Jag sitter på toalettlocket och i min hand håller jag den där lilla stickan. DEN DÄR stickan.

Och på den, ett blått plus som bränner sig fast på mina näthinnor.

En era i mitt liv får nu utan tvekan sitt definitiva slut. Livet skiftar här. En månad senare kommer jag att ha blivit erbjuden ett drömjobb på Sveriges Radio och i all hast köpt både bil och bostadsrätt, med det har jag ingen aning om nu. En enda sak vet jag den här morgonen.

Ingenting ska någonsin bli sig likt.

Det är dags att lämna studentlivet och Lund för det okända, ökända livet på andra sidan. Och ska jag vara ärlig är det främst en sak jag lärt mig.

Det ordnar sig. Låt ingen lura i dig något annat. Saker och

ting är väldigt sällan är så allvarliga som de vill få dig att tro.

Vare sig det är föräldrarnas oro över hur du ska klara dig utan en framtidsplan, professorernas hot om det omöjliga i att klara tentan utan att ha läst all kurslitteratur eller alla de sociala geniernas mantran om att utan rätt kontakter är alla karriärvägar stängda.

Faktum är att allt går, det vimlar av alternativ. Och på varje missad chans följer ett nytt försök.

Samma sak ser vi om vi lyfter blicken lite och med en gnutta distans beaktar den kritik som haglar över vår generation.

Vi som pluggar för att vi det är roligare än att jobba och som sedan ändå super

bort större delen av vår studenttid. Vi som belånar oss upp över öronen och i stället bränner alla egna besparingar på ett halvårs backpackerparty i Asien.

Vi, generation ung och bortskämd.

Nittiotalisterna är väl de som hamnat värst i skottlinjen. Nittiotalisterna som ingen vill anställa men som är så självgoda att de inte ens bryr sig. De vill ändå bara leva på sina föräldrar, om nu kändiskarriären mot förmodan skulle gå åt skogen. Hur ska det här gå?

Det enda man lär sig av historien är att man inte lär sig av historien, var det någon som sa. Och det måste väl vara det här han syftade på.

För alla gånger är ungdomarna för slöa och obegåvade. Och alla gånger löser det sig. Också den här gången växer vi upp och ordnar våra liv precis så som vi ville att just våra liv skulle ordnas.

Tillsammans bygger vi nya, moderna samhällen och kanske gör vi multimiljoner av våra infantila intressen en dag.

Som de där hopplösa ynglingarna som plötsligt hittade på Skype. Eller Facebook. Eller för all del Google.

Det här blir min sista krönika för Lundagård. Jag är snart 24 år och framtiden är öppen nu. I min kropp har jag två hjärtan som slår. Man skulle kunna flippa ur för mindre. Men en sak vet jag, också den här morgonen.

Det ordnar sig.