Allt fler använder hasch och marijuana. Lund är en av de mest cannabistäta städerna i Sverige, och studenter är överrepresenterade. Nu söker polisen hjälp av nationslivet för att ta sig in i den slutna studentvärlden.
Vi har träffat gräsrökarna mellan liberaliseringslobbyn och fingerpekarna.
Ett halsbloss räcker inte. Tricket är att dra in röken i lungorna och låta den stanna kvar i några sekunder. Tränga in genom alveolerna och ut i blodet.
– Skillnaden mellan alkohol och gräs är att av alkohol blir du bara kapabel till att göra bort dig. Gräs ger dig fokus. Jag har gjort så jävla grymma grejer när jag varit hög. Jag har suttit uppe hela natten och bara programmerat skoluppgifter.
Lukas blir avbruten av John på andra sidan bordet.
– Fast där är du nog ganska ovanlig. Jag röker vid samma tillfällen som jag skulle tagit ett glas vin. Du blir trögare av cannabis.
Vi sitter i Lukas lägenhet i utkanten av Lund. Stämningen är ganska avslappnad. Lukas och John är vänner sedan barnsben och fram till för något år sedan träffades de ofta för att röka gräs tillsammans.
Ändå finns det något vaksamt i Johns blick. Han talar långsamt, väger orden noga. Själv röker han de flesta av kvällarna i veckan. Aldrig i samband med studier, aldrig kombinerat med alkohol. Lukas och John är från början lite tveksamma till intervjun. Vid det här laget har jag vant mig vid skepsisen inför min reportageidé. Vad är det intressanta med cannabis? Det är inget ovanligt.
– Många studenter stöter på det i korridoren. Det är ganska öppet, menar John.
– Problemet med cannabis är att det är olagligt, säger Lukas, och förtydligar:
– Man har att göra med kriminella.
John håller med:
– Det är klart man tänker på vilken marknad det är och hur folk har det.
Men vägen mellan den smutsiga drogmarknaden och Lukas och Johns välordnade studentliv är lång. De köper små mängder cannabis, några få gram per gång. Det kan vara från bekantas bekanta eller från någon som smugglat över sundet på ett strategiskt utvalt välfyllt eftermiddagståg från Christiania. De är beredda att betala ett dyrare pris för att hålla sig långt ut i försäljningskedjan.
Undersökningar tyder på att studenter röker mer cannabis än andra i samma ålder. Enligt en undersökning från 2004 hade 32,4 procent av studenterna vid Lunds universitet provat cannabis och 12 procent hade använt cannabis det senaste året. Allt tyder på att bruket ökat sedan dess, och Lund ligger högt bland de drogtätaste städerna i landet. I Flashback-trådar kallar marijuanafantaster Lund “haschstaden nummer ett”. Att universitetsstaden traditionellt är ovanligt cannabisliberal kan bland annat förklaras av närheten till kontinenten och en hög alkoholkonsumtion.
I somras gjorde polisen ett beslag på ett halvt kilo cannabis i ett studentrum på Malmö nation. För en joint behövs ungefär 0,2 gram.
Kort därefter gjordes ett tillslag på Smålands nation. Även där var mängden man hittade så stor att den bedöms ha varit avsedd för langning.
– Det finns ingen anledning att peka ut de två nationerna. Jag tror att problemet är lika stort på de andra, säger Stefan Svensson, spaningsledare på narkotikaenheten i Lund.
Han beskriver studentlivet som en sluten värld. Innan sommaren var det länge sedan lundapolisen grep en student för narkotikainnehav. Bilden han tecknar upprepas av många: ett avskuret samhälle, isolerat från den tyngsta brottsligheten och en värld där man inte tror på cannabismissbruk.
Kajsa Ericson är kurator på Malmö nation. Hon säger att nationen i våras skaffade en handlingsplan mot narkotika, något som de enligt henne är ensamma om i bland nationerna. Den hyresgäst som förvarade ett halvkilo cannabis på sitt rum vräktes. Nu fungerar nationen som ett kikhål för polisen.
– Vi jobbar aktivt mot narkotika och har veckovis kontakt med polisen som går ut på att vi tipsar om vi känner till något. De tog kontakt med Kuratorskollegiet efter händelsen och eftersom vi var de enda som hade en narkotikapolicy började vi samarbeta. De ser oss som en portal in i studentlivet, säger hon.
– Vi ska följa lagen, som i resten av vår verksamhet. Vi kontaktar Socialstyrelsen om vi misstänker att någon brukar cannabis, och ringer polisen. Har vi något så konkret att gå på som ett tillslag så har vi en skrivit in i hyresavtalet att vi har rätt att vräka personen.
På Rådgivningsbyrån i Lund sitter Thomas Lundqvist, psykolog och en av Sveriges främsta experter på cannabis. Han bekräftar bilden av studentlivet som en avskild scen från resten av samhället.
– Där ses det inte som något farligt att röka cannabis. Med 40 000 studenter i Lund är det ganska få som söker hjälp.
Att det skulle bero på att studenter är bättre på att hantera cannabis tror han inte ett dugg på.
– Nej, varför skulle de vara det? Men det finns en intellektualisering bland de som använder det. Man tror att ju bättre man är på att verbalisera kunskap kring drogen och hur ofarlig den är, desto bättre koll har man på hur den påverkar en, säger han.
Thomas Lundqvist ser en nationell trendbrytning med start 2003.
– Då gick var femte person som testat cannabis in i ett reguljärt användande. I dag är det var tredje person.
Han pekar på liberaliseringsdebatten som en orsak.
– Cannabis är som det där stolpskottet du blev kär i när du var fjorton. Men numera får vem som helst ha en åsikt och argumentet man använder mot mig är att ”du har ju inte testat”.
Richard Wastenson, psykiater på Studenthälsan, tror att det finns runt ett 50-tal studenter i Lund som dagligröker.
– De blir i stort sett alltid så pass sega och passiva att de ramlar ur sina studier och CSN-systemet. Så sent som för några veckor sedan träffade jag en sådan student som jag remitterade till Rådgivningsbyrån, säger han.
– När det gäller cannabis är allt bruk missbruk. Alkohol kan man konsumera lagom, men för cannabis finns det inget “lagom”, eftersom det sitter kvar så länge i kroppen, menar han.
I soffan slår Lukas in “legalise” i musikspelaren och flippar med ett nöjt leende mellan reggaelåtarna.
– Det sjuka är att bli placerad i samma låda som de som injicerar heroin, säger han. För honom trängde lagen in i studentlivsbubblan en höstkväll i gruset utanför korridoren, för sex år sedan. Polisen hann ikapp honom några steg från dörren. På sig hade han en nyinköpt laddning marijuana. De hade avlyssnat hans samtal med tjejen i bilen som han precis handlat av.
– De tog min telefon och läste igenom mina sms för att se vilka andra jag skaffat till. Jag sa att jag inte kände tjejen, för jag ville ju inte tjalla. “Känner du igen det här?” sa de och spelade upp telefonsamtalet. Då tänkte jag “fuck it, hon är körd” och erkände. Lukas lutar sig tillbaka i soffan och berättar hur han klarade fem år av urinprover med red bull och två veckors paus innan testen.
– Du måste kissa utspätt, men inte för utspätt för då får du göra om det, säger han och skrattar lite:
– En gång tog jag en sorts medel som skulle göra kisset gulare. Det liksom lyste. De tittade inte ens på det provet, tjejen som hade hand om det sa bara: “det där vet jag ju att det kommer att vara cleant.”
Så blir han allvarlig:
– Man ser mig som en kriminell. Det är en av anledningarna till att jag inte röker längre, jag orkar inte med att bli sedd som en narkoman.
– I många kretsar finns det ett stort stigma kring cannabis, säger John.
Men ur Lukas och Johns historier läcker också en skuggsida av Lund. Historierna kommer som i förbifarten: kompisen på Smålands som finansierar sitt datorspelande genom langning efter att ha glidit ur studierna, korridoraren som började bete sig konstigt och visade sig ha fått en psykos, barndomsvännen som skaffade sig skulder till fel personer och försvann från stan.
– Nackdelen med cannabis är att du nöjer dig med en ganska medioker tillvaro, säger Lukas.
Där, bland skugghistorierna, finns Erik. I en annan soffa, i en ganska lik lägenhet, fast på andra sidan stan, fäster han sin blick någonstans i luften strax ovanför min axel. Biter sig i läppen.
– Folk är liberala så länge du är stark. Du får inte bli pundaren som förstör sagan om den ofarliga drogen.
Erik talar klingande lundensiska av den typ som snarare lärs ut på Djingis Khan än snappas upp på universitetet. Han har alltid haft nära till cannabis.
– Det var inga problem att fixa. Man visste vilka som rökte gräs precis som man vet vilka som röker cigaretter. Det var den coola killen i klassen. Huckleberry Finn, liksom, säger han.
Själv var han mer av en Tom Sawyer. Hängde med ut bakom knuten när de andra skakade höfterna till Shakira inne på festen, delade en joint i mörkret och gick sedan in med fnisset böljande genom kroppen: drogen, det överskridna förbudet.
– Vi hade ganska mycket droginformation i skolan. Jag visste att den stora grejen med gräs är att det kan bli en inkörsport till andra droger. Jag tänkte att bara jag inte tar något annat så är det ju cool.
När Erik började plugga hittade han snabbt ett gäng i klassen med samma intressen.
– Man dras ju till folk som har lite samma tempo som en själv. Det är inte så jävla äventyrligt att röka gräs. Man blir lite slö och vill helst inte träffa en massa folk man inte känner, och fortsätter:
– Vårt liv såg ganska likadant ut varje dag efter ett tag. Man sov till lunch, gick kanske på någon föreläsning, sen träffades man och rökte och glodde på film.
Eriks historia av hur livet gled honom ur greppet har inga drag av smutsromantik och lockande destruktivitet. Han gör den kort: en utbildning som accelererade i takt och en hjärna som alltid var lite luddig. Eller rädd. Ett år senare: dubbla tentor innan jul.
– Det var tentaperiod plus omtentaperiod, plus jul. Jag satt uppe flera nätter, stenad, och råpluggade. Men när första tentan kom mindes jag ingenting.
Erik befann sig i mittpunkten av studentlivets dilemma.
– I den värld jag omgav mig med fanns det inga problem med gräs. Jag tänkte inte att det var det som gjorde mig seg. Jag såg det som en obotlig del av min personlighet, att jag drogs till att röka och ha det bra i stället för att vara duktig och plugga, säger han, och fortsätter:
– Jag hade ju bara behövt någon som inte var inne i samma skit. Men dem drog jag mig undan. Paranoia är ju en känd bieffekt av cannabis. Jag tänkte att mina gamla kompisar skulle tycka att jag var kriminell och polisanmäla mig.
På studenthälsan i Lund arbetar man inte specifikt mot cannabis. Patienter med missbruksproblem upptäcks ofta när de söker hjälp för något annat. De fall Studenthälsan stöter på remitterar man vidare till Rådgivningsbyrån.
–Vi har ju uppmärksamhetsveckor när det gäller alkohol, där studenter får testa sin användning av alkohol. Kanske borde vi ha det när det gäller cannabis också – men nej, inte nu.
Trots att studenter utmärker sig som grupp, arbetar Rådgivningsbyrån, som finansieras av kommunen och landstinget, inte heller gentemot dem.
– De är liksom sin egen grupp. Många studenter är ju inte ens folkbokförda i kommunen, och den största riskgruppen är 16- till 18-åringar.
Rådgivningsbyrån arbetar inte heller med information eller andra preventiva åtgärder bland studenter.
– Nej, vi blir inte inbjudna. Vi har haft en del samarbete med studenthälsan om alkohol, men det finns ingen som är intresserad av att diskutera cannabis.
Skulle det behövas?
– Jag vet inte. Det röks säkerligen en hel del. Samtidigt är alkoholen det största problemet i studentvärlden.
John, Lukas och Erik heter alla någonting annat i verkligheten.
Smålands nationsombud Lars-Johan Lyttkens Lindén säger sig inte känna till det tillslag som gjordes på nationen under hösten. Han vill inte heller uppge om nationen har en narkotikapolicy utan att först få ett beslut på uttalandet från nationsstyrelsen.
