Framme i peak-Lund?

När allt redan är gjort kan det vara svårt att undvika känslan av stiltje. Annika Skogar frågar sig om det någonsin kommer att bli lika bra igen, och vill hoppas att ”peak-Lund” ännu låter sig vänta.



Timmar har blivit dagar. Dagar till månader. Månader ett läsår. Lund är inne på upploppet. Om några veckor är allt som finns kvar en liten tyst småstad. Nu längtar vi till sommaren, och tänker på hösten.

Sommar betyder tillbakagång. Till hemstaden. Sommarjobbet. Till torpet och barndomens äventyr. Till gamla vänner och midsommartraditioner.

Höst, å andra sidan, betyder nystart. Inte bara i bemärkelsen ”nu köper jag ett gym-kort” och ”jag ska satsa på skolan”.  Utan också för att täcka ett behov av nya livsingredienser. För något nytt behövs. Det behövs en ständig rörelse för att timmarna, dagarna, månaderna, åren som student ska levas precis sådär mycket som det är möjligt.

Förra veckan var jag på årets sista klassfest. Med pirr i kroppen pratade mina vänner om utlandsterminer och världsomseglingar som väntar. Jag konstaterade att jag blir nästan ensam kvar. Bort försvinner lunchvänner, promenadvänner och utgångsgäng. Förslagen haglade kring vad jag skulle ta mig till. Skaffa pojkvän. Flytta till Malmö. Bli dj.

För det blir svårare och svårare att göra något nytt. Och det får mig att med saknad tänka på min första termin i Lund. Smusslandet med kartan för att hitta från stationen. Känslan av att alla här, alla, kan bli mina bästa vänner. Öppenheten. Alla tusen möjligheter till engagemang. Men nu har nation blivit tråkigt. Spex överskattat. A-kurserna överstökade. Engagemang fördjupade och fast. Har jag efter två år nått peak-Lund?

Ja, jag skulle kunna gå med på att spola tillbaka tiden. Leva om. För efter hållplats Lund är jag osäker på om det någonsin igen kommer finnas ett lika stort hav av möjligheter som när jag flyttade hit. Jag ställer mig skeptisk till att första dagen i min nästa stad kommer kantas av känslan av att ”alla här, alla, kan bli mina vänner”. Tveksam till att människor här kommer tycka att det är vettigt att låta ideellt arbete uppta tjugofem av veckans vakna timmar. Tveksam om jag någonsin kommer få tid till det igen.

Men timmar blir till dagar. Dagar till månader. Månader till läsår och det går inte att spola tillbaka. Efter en sommar i dåtid måste jag därför i ännu en termin suga ut allt det som en studentstad kan ge mig. Öppna ögonen. Greppa möjligheten att få tillbaka känslan av att alla här faktiskt fortfarande kan bli mina vänner när hösten pockar på förändring.