16. Gloria: del 3

- in Julkalender
@Emma Andersson

Tredje advent: Trollsejd och mörkermakt

Mörkret smyger sig på. Uppe på himlen tänds tusentals vita ljus i Den Gyllene Staden. Snön omkring oss lyser lika vit som månen.

Jag sjunker ner på knä med händerna i vädret.

”Jag ger mig!” utbrister jag, i samma stund som Gloria tar upp en sista näve snö och mular mig.

”Nu är vi klara”, säger hon.

Jag fångar in henne i min famn och snurrar henne runt i luften. Hon skrattar så att hon kiknar, ett enda underbart ljud i den kalla tysta natten.

Som om det bara är vi två kvar.

”Vi borde vila”, säger jag till slut och sätter ner henne, sträcker fram min hand. ”Kom, vi får leta vidare imorgon. Vi kommer ändå inte att se någonting.”

Vi går hand i hand genom Lundagård. De nakna träden sträcker sina långa kloliknande skuggor efter oss, skymmer ljuset från månen och stjärnorna. En isande vind sveper förbi.

”Bo?” viskar Gloria och greppar hårdare om min hand. ”Vad säger de?”

”Säger?” upprepar jag tyst. ”Vad menar du?”

Ännu en vind försöker gripa tag i oss, skär med sin kyla i mina kinder, letar sig in mellan sömmarna mot min bara hud innanför kläderna. Men det är mer än så. Gloria har rätt. Träden försöker säga oss någonting. De viskar i vinden, men det är för tyst. Jag kan inte höra mer än det dova suset av alldeles för många röster på en och samma gång.

Jag ökar på stegen, drar med mig Gloria.

Vi är nästan framme vid Domkyrkan när jag hör en råka kraxa ovanför oss. Det är det första ljud jag hört från någon annan levande varelse sedan jag träffade Gloria på Mårtenstorget.

Råkan landar på en skylt och ser ner på oss. Gloria stannar.

”Ni borde gå hem”, säger den med en hes kraxande röst. ”Vet ni inte att det är farligt att vara ute en natt som denna?”

Sedan lyfter den och försvinner in bland de viskande träden.

”Den pratade”, säger jag.

”De pratar alltid”, säger Gloria och ser upp på mig med stora mörka ögon. ”Du bara förstod den här gången.”

Vinden sliter i oss, som om den försöker dra oss tillbaka in bland träden. Kom till oss… Stanna hos oss…

Jag snurrar runt, med ett hårt tag om Glorias lilla hand.

”Vem där?”

Ingen svarar.

”Lyssna inte på dem, Bo”, viskar Gloria och jag känner den pulserande värmen från hennes hand, ljuset som lever i henne. ”Det är deras natt. Om du går till dem, kommer du inte tillbaka.”

Fast jag kan inte gå härifrån. Skuggorna kommer närmare, sveper sig omkring mig som vinden. Försöker få mig att släppa Glorias hand. Försöker skilja mig från henne och leda mig tillbaka in i mörkret.

Kom till oss…

Skuggorna försöker hjälpa mig, göra min hand liten och smidig nog att glida ur Glorias grepp. Men varenda gång de snuddar vid hennes hand ger de ifrån sig fasansfulla skrik av smärta. Varför?

Varför skadar hon dem?

Stanna hos oss…

”Bo!” ropar Gloria förskräckt när jag rycker åt mig min hand och tar ett första steg tillbaka in mot träden.

Längre kommer jag inte. Plötsligt är det någonting som hörs starkare än viskningarna, bryter den förtrollning de haft över mig. Det är en kvinnas sjungande röst, som kommer allt närmare. Närmare och närmare tills jag får syn på henne, där hon skrider fram mellan träden. Hon är vitklädd och bär en grön krona med ljus på huvudet. När de hör hennes röst ekar viskningarnas smärtsamma skrik genom natten. När de försöker släcka hennes ljus förgås de och dör.

Gloria skyndar fram till mig i samma stund som kvinnan når fram till oss. Bakom henne kommer en äldre man.

”Tack”, säger jag. ”Du räddade oss.”

Kvinnan ler. Den äldre mannen kommer ifatt henne. ”Just i rättan tid, tack och lov. Vi var rädda för att vi inte skulle finna er.” Han sträcker fram handen mot mig. ”Det är en ära att äntligen får möta er båda. Mitt namn är Staffan. Det här är Lucia.”

”Bo”, säger jag.

”Gloria”, säger Gloria.

”Jag såg stjärnan falla”, fortsätter Staffan. ”Och råkorna sade att ni letade efter den.”

”Det var ingen stjärna”, säger Gloria. ”Det var en gloria. Som föll med snön.”

”Och utan den kan hon inte återvända hem”, säger jag utan att riktigt kunna ta blicken från Lucia. ”Vi måste hitta den.”

”Då måste vi gå på en gång”, säger Staffan. ”Jag såg var den föll. Om vi har tur har mörkret inte nått den än och lilla fröken Gloria kan ännu finna vägen hem.”

Jag nickar och vänder mig mot Gloria. Sätter mig på huk framför henne.

”Vill du åka hem?”

Gloria ler försiktigt. ”Nej. Men jag vill ha min gloria.”

”Då är det bäst att vi ger oss av då. Raska på!” Staffan börjar gå bort mot Domkyrkan. Gloria rör vid min kind innan hon följer efter honom.

Jag vänder mig mot Lucia.

”Kommer du?”

Hon skakar på huvudet.

”Natten är inte över än. Jag stannar här, och ser till att de inte följer efter er.”

”Är du säker?”

Hon nickar. ”Gå. Finn glorian. Så att hon kan visa vägen, och allt kan bli som det ska.”

Fakta

[checklist]

  • Läs även del 1 här och del 2 här av Julnovellen.
  • Varje dag fram till julhelgen kommer Lundagard.se och Lundagard.net att försöka bjuda på det bästa som julen kan ge.
  • Illustrationer: Anna Åkesson.
  • Spana in kalendern på Lundagard.net här

[/checklist]

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

PÅSKNOVELL: Bound in a straight jacket

Tråkigt i påsk? Läs Hanna Lenanders novell om