Ett liv utanför bubblan

- in Lundagård 95 år
@Lundagård

Periodvis har Lundagård rapporterat flitligt om studenters situation även i andra länder. 1988 gav sig Lundagårds redaktionsmedlem Påhl Ruin iväg till Warszawa för att rapportera om studenterna i fackföreningsrörelsen Solidaritet. Resan blev starten för Påhl Ruins yrkesliv som utrikeskorrespondent, men också en chans för Lunds studenter att läsa om en frihetskamp som sällan fick någon uppmärksamhet.

När jag ingick i Lundagårds redaktion i slutet av 1980-talet rådde kallt krig i Europa. Kalla kriget nådde också Lund genom de nära kontakterna med Polen. Den fria fackföreningsrörelsen Solida- ritet hade ett exilkontor något stenkast från AF.

1988 var vi ett gäng som åkte till Warszawa, bland annat för att agera kurirer för polska studenter som var aktiva i Solidaritet. Jag minns hur vi blev körda i kringelikrokar för att till sist slussas in i en sliten lägenhet och ett kvavt rum där persiennerna var fördragna.

Vi talade om deras kamp och tog emot en bunt med flygblad som vi sedan lyckades smuggla genom tullen tillbaka till Lund. Ett vackert minne från en svunnen tid.

Vårt besök i Polen sammanföll med en stor demonstration utanför St Stanislawkyrkan där den av regimen mördade prästen Popieluszko ligger begraven. Jag förberedde en artikel för Lundagård och svepte med kameran längs folkmassan – för att plötsligt, genom linsen, se hur två poliser pekar rätt mot mig. Bryskt dras jag därifrån och föses in i en piketbuss.

”Förstör filmen, nu!” beordrade polisen. Än i dag ångrar jag mitt fega beteende att följa hans order. I göm- morna hittar jag ett dammigt exemplar av Lundagård nummer 7 år 1988 där jag citerar ”Josef” på Solidaritets kontor i Warszawa (han ville vara anonym): ”Du skulle inte ha låtit dem ta filmen, du skulle ha skrikit Solidarnosc rätt upp i ansiktet på dem”.

Nåväl, jag gjorde i alla fall något för att uppmärksamma deras kamp. Jag bor nu i Vilnius sedan några år och drabbas ofta av dåligt samvete när jag tänker på balternas frihetskamp – som vi inte lyfte ett finger för att stödja, inte förrän Sovjetsystemet höll på att krackelera.

Nyligen träffade jag en litauisk dam i 60-årsåldern som berättade om en resa till Svarta havet på 1980-talet. Där träffade hon en grupp svenskar som undrade varifrån hon kom. ”Oh, jag är från Litauen, er granne på andra sidan Östersjön”, sa hon glatt. Varpå en av svenskarna, med ett småleende, påpekade att hon måste blanda ihop haven. ”På andra sidan Östersjön ligger Sovjet”.

Vi svenskar underlät inte bara att protestera mot den sovjetiska ockupationen av Baltikum, det hände uppenbarligen också att vi förnekade att dessa nationer någonsin skulle ha existerat. Det är en skam.

Påhl Ruin
utrikeskorrespondent
redaktionsmedlem 1988-89

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

En färgsprakande nyårsafton

På nyårsnatten intar Lundapyrot Lundagård för att sätta