Det är omöjligt att bli nöjd med Lucia

- in Krönika/Studentliv, Recension

Krönika/recension Nationskörernas luciakonsert var allt som man förväntar sig av ett luciafirande – men ändå fanns det något förljuget över kvällen. 

Många är överens om vad ett Lucia innebär. De allra flesta konserter kan sammanfattas med ungefär samma ord. Strålande, andäktigt, mysigt. 

För muserna intet främmande”, står det inskrivet vid ingången till Lunds universitetsaula. Att ingenting är nytt är kanske ett trist sätt att förhålla sig till kulturen, men låg rätt i munnen efter att ha sett nationskörernas årliga luciakonsert under söndagen.

Enligt folktro var lucianatten särskilt farlig då mörka och övernaturliga krafter var stadda i rörelse. Människor skulle därför vaka, äta rikligt, larma och sprida ljus omkring sig för att hålla det onämnbara onda stången.

Nationskörens luciakonsert hade inga problem med att få de levande ljusen att flacka nöjsamt i mörkret. Verkshöjden var hög. Konserten rymde alla de upptänkliga positiva adjektiv som kan listas. I den meningen var arrangemanget just så traditionsenligt som en luciakonsert av oklanderligt snitt bör vara.

Ändå fanns det något förljuget över alltsammans. Över det överdrivet vackra.

Över ljusen som lös upp den storvulna universitetsaulan.

Just nu äger en nordisk tävlan rum om att bedriva den värsta sortens signalpolitik.

Få har väl undgått Danmarks beslut i dagarna om att beslagta flyktingars ägodelar och kontanter för att framtvinga att redan utsatta människor ”gör rätt för sig” – ett direkt svar på de något pinsamma försöken av svenska regeringen att strama åt flyktingpolitiken. Runt om i Europa vässas rimligen på ytterligare skamförslag för att minska de egna ländernas ”attraktivitet”.

Utanför aulan ligger således mörkret tätt. 

Men självklart tas problematiken på allvar, även i luciatider. 

Den totala motsatsen till nationskörernas luciafirande framfördes i en källarlokal på Spånehusvägen i Malmö tre timmar tidigare. 

Med en svart flagga i bakgrunden höll Malmös feministiska kör ett alternativt luciafirande där de nio medlemmarna sjöng om diverse politiska orättvisor. Det var en okuvad samling omskrivna klassiker i feministisk tappning, som handlade om allt från killars påträngande klubbeteende, till kritik av våldsmonopolet. 

I stället för Staffansvisan – ett försök att närma sig sin samtid. 

Men när Malmös feministiska kör sjöng om Malmö stads avhysning av tiggare, var känslan som infann sig långt ifrån lättnad. 

Vid niotiden på kvällen pressade nationskörernas 115 sångare Otto Olssons ”Advent” mot taket i universitetsaulan. Och jag insåg att det kvittade mig om lussandet handlade om att förmedla tillgjort skimmer eller ett par uns verklighet. 

I båda fallen var det outhärdligt vackert.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

I Lund är jag gammal, i Malmö evigt ung

Glöm presidentvalet! Här är valet du borde bry