Hela den akademiska världen måste axla ansvaret för att bemöta den rådande faktaresistensen. Det tycker Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Sara Thiringer.
I förra veckan kom över 20 000 nya studenter till Lunds universitet. De, tillsammans med oss som redan studerar här, söker kunskap och bildning i en tid då den både föraktas och behövs som mest.
Vi kommer tillbaka från en sommar där britterna röstat om att lämna EU och högt uppsatta politiker skrutit med att ha gått emot diverse experters råd. “Folk är trötta på experter”, hävdade Lämna-sidan med stolthet. Vi står inför en höst där samma ignorans för kunskap riskerar att nå sin absoluta höjdpunkt i och med Donalds Trumps deltagande i det amerikanska valet.
Folks vägran att lyssna på fakta som talar emot deras egen uppfattning har blivit så utbredd att den för några år sedan fick ett namn, faktaresistens, och numera tycks detta vara standardläget i oroväckande många politiska debatter.
Jag får känslan av att politikerförakt har blivit expertförakt. Det verkar starkt kopplat till idéerna om att en PK-maffia styr landet och att det finns en “åsiktskorridor” som dikterar såväl retorik som beslut inom en rad frågor. Skrämmande många människor anser att just deras verklighetsbeskrivning förbises när politiska beslut fattas.
Föga förvånande verkar det främst klagas från människor som alltid tidigare fått sin världsbild bekräftad genom kultur, media och politik. Att olika människor upplever sin nära verklighet på olika sätt är ju knappast någonting konstigt.
När människor vars erfarenheter och åsikter inte spelat roll tidigare nu får synas allt mer – kvinnor, flyktingar, människor som rasifieras, HBTQ-personer – utmanas samspelet mellan egenmakten hos de vars världsbild tidigare stod outmanad och det politiska beslutsfattandet. Ett samspel som är demokratisk problematiskt om det är få förunnat.
Reaktionen hos de här människorna blir att inte lyssna, att inte låta sig påverkas av fakta som talar emot deras egen uppfattning. Faktaresistens.
För universiteten är det här ett enormt problem. De har ett uppdrag att samverka med resten av samhället, men vad händer när resten av samhället inte är mottagliga för resultaten av vetenskaplig forskning? Faktaresistensen handlar inte om tillgången på fakta, den handlar om till vilken grad man är beredd att lyssna till den.
Avsändaren av sådan kunskap kan i sin tur inte skylla på att mottagaren är för trångsynt eller korkad. Istället måste hela den akademiska världen axla ansvaret för att vända den här trenden. Det är mycket som kräver universitetens uppmärksamhet, men samverkan diskuteras för sällan och för lite. Det måste ändras innan vi lever i en värld där Donald Trump är USA:s president.
